The Heart Wants What It Wants

0.3

Jag stod och tittade på skolbyggnaden ett tag, sedan tog jag ett djupt andetag och gick mot ingången. Detta kommer gå bra. Jag knackade på på expedition. "Ja du måste vara Amanda Berg" Svarade en äldre kvinna i närmare sextio års åldern. "Det stämmer" Svarade jag, och försökte le. "Jag är Annika och är rektor här på skolan. Jag ska följa dig till din klass." Sa hon och vände sig om och tog några papper. "Nu ska vi se här.." mumlade hon och kollade i papprena medan vi gick. "Ja här har vi din klass, första lektionen är Engelska, med din mentor Sara" Vi gick genom några korridorer innan vi var framme. "Här är det" Sa hon och knackade på dörren. En kvinna som kanske var i 40 års åldern öppnade, och jag antog att det var Sara. "Hej Sara, här har vi Amanda Berg som jag berättade om" Sa Annika och tittade på mig. "Ja Hej Amanda, jag heter Sara och är mentor för din klass, och även er engelska lärare" Hon räckte vänligt fram handen. Jag tog den och hälsade. Sedan så lämnade Annika oss och Sara tog in mig i klassrummet, där det satt runt 25 nyfikna blickar och stirrade på mig. "Detta är alltså Amanda som kommer börja i våran klass, jag hoppas att ni ger henne ett varmt välkomnande" Sa Sara vänligt, men med en sträng blick. "Vill du berätta lite om dig själv kanske?" Frågade Sara försiktigt. Den gamla Amanda skulle nog ha skakat skrämt på huvudet, men nu hade jag lämnat henne bakom mig. "Ja gärna" Svarade jag och till min överraskning så darrade jag inte ens på rösten. "Jag heter Amanda Berg,och kommer från Stochholm, men flyttade hit med min mamma på grund av hennes jobb, jag bor faktiskt rätt så nära skolan" Sa jag skrattade lite på slutet. "Ja det var väl allt" Lade jag till och ryckte på axlarna. "Så bra Amanda, du kan sätta dig där bredvid Emilia" Sara pekade på platsen bredvid en kraftig tjej med blontrött hår. Emilia sken upp i ett leende, som jag vänligen besvarade. "Hej" Sa jag samtidigt som jag satte mig. "Hej" Svarade Emilia "Vad roligt att ska börja i våran klass". "Tack, ja jag var ju rätt så nervös, men nu känns allt faktiskt bra" Log jag. Sara fortsatte med sin genomgång som jag tydligen hade avbrutit. Jag försökte hänga med så mycket som möjligt, men det var svårt när cirka 25 personer satt och tittade nyfiket på mig. Tillslut var lektionen slut, jag reste mig sakta upp. "Jag ska visa dig runt" Sa Emilia entusiastisk. Jag nickade. Jag var väldigt tacksam över att någon var villig att göra det. Jag vände mig och höll på att krocka med ett gäng personer som stod framför mig. "Hej mitt namn är Laura" Sa en tjej med rött långt hår. "Och jag är Patricia" Sa en annan med en kortklippt frisyr. "Hej" Svarade jag lite överrumplad av alla blickar och alla namn som helt plötsligt blev presenterade för mig. Det var svårt att memorera alla. "Jag är Thomas" Sa en kille som hade en keps bak och fram, och såg ut som en typisk hockey kille. "Jag är inte så bra på namn, men jag ska verkligen försöka så gott jag kan" Sa jag lite ursäktande och kände hur mina kinder hettade till lite. "Det förstår vi helt klart" Sa någon jag redan glömt bort namnet på. "Men nu är det så att jag ska faktiskt visa Amanda runt, så om ni kunde ursäkta oss så skulle det vara jätte bra" Sa Emilia irriterat och tog tag i min arm och drog med ut ur klassrummet. Hack i häl kom några tjejer efter oss. "Det kan vi göra tillsammans Emilia" Svarade den rödhåriga tjejen som jag kom ihåg hette Laura. Emilia tittade lite surt på Laura och de andra tjejerna, men nickade. Jag gissade på att Emilia inte tillhörde den populära delen av klassen och det faktum att hon satt själv på lektionen tydde nog på att hon inte hade så många vänner. De började visa mig vart våra skåp fanns, vart matsalen och biblioteket låg, vart de brukade sitta på rasterna och vilka klassrum de hade lektioner i. Jag kom inte riktigt ihåg allt, och det skulle nog ta ett tag innan jag kunde hitta här omkring. Just nu så skulle vi ha psykologi, vilket en tjej som hette Jenny berättade att det mest var långa föreläsningen på de lektionerna. Vi stod utanför klassrummet och väntade på att lektionen skulle börja. Emilia hade hamnat längre och längre bak under rundturen och jag tyckte lite synd om henne. Hon verkade vara den enda tjejen som inte skulle snacka en massa skit om mig senare idag, när jag inte längre var med. Läraren kom och låste upp klassrummet, alla elever gick in, men jag väntade lite eftersom jag ville prata med läraren. "Hej jag heter Amanda och precis börjat här, så jag tänkte bara höra med böcker och sånt?" .. "Ja jag hörde något om en ny tjej som skulle börja, jag ska springa ner och hämta dina böcker med en gång för jag behöver ändå tillbaka och hämta USBminnet där jag har min powerpoint som jag ska gå igenom idag" Sa han och började gå men efter någon meter vände han sig snabbt om och sa "Jag heter Lars förresten" så började han sedan att småspringa lite. Jag gick in i klassrummet. Jag sökte med blicken efter Emilia, jag hittade henne, och satte mig bredvid henne. Hon såg överraskande glad ut. "Jag trodde du skulle sätta dig bredvid dom andra" Sa hon frågande. "Jag ville hellre sätta mig här" Sa jag och log mot henne. "Så hur är Lars då?" Frågade jag. "Ja han är helt okej antar jag, han kan bli rätt arg om man inte lyssnar, och han är väldigt noga med att mobilerna inte får vara framme på lektionerna, men han gör väldigt bra prov och sånt" Svarade Emilia, så jag antog att hon hade fått väldigt bra betyg på Lars prov. Helt plötsligt hörde jag hur den tomma stolen bredvid mig drogs ut. Jag vände mig om. Det var kille som satt där och log mot mig. "Hejsan" Sa han och log lite bredare, han sträckte fram handen "Adam" Jag tog emot hans hand. "Amanda" Sa jag och log också. "Jag vet" Svarade han lite charmigt. Sedan kom Lars tillbaka och gav böckerna till mig och satte i sitt USB i datorn och började direkt ha sin föreläsning. Jag försökte koncentrera mig, men det var lite svårt. "Så vad tycker du än så länge då?" Viskade Adam, och jag kunde känna hans kittlande andedräkt mot mitt öra, och jag rös till lite. "Om dagen eller om föreläsningarna?" Viskade jag tillbaka lite skämtsamt. "Dagen såklart." Viskade han inte lika nära mitt öra denna gången. "Helt okej, antar jag" Svarade jag. Adam bara nickade. Efter psykologin var det dags för lunch, och jag hade fått höra att det tydligen var spaghetti och köttfärsås, och det brukade ju ändå va gott. Adam hade lämnat platsen tom efter sig direkt när Lars hade sagt att vi fick gå. Emilia hade varit snabb med att berätta att Adam, var den tuffa killen i klassen och var tydligen lite utav en player utan hjärta, och de flesta tjejer avgudade honom. Visst han såg väldigt bra ut men det var väl inget märkvärdigt med honom.

Jag gick till matsalen tillsammans med Emilia, de andra tjejerna hade redan försvunnit. Emilia förklarade att de nästan aldrig åt skolmaten för att de inte tyckte att den var god, men egentligen handlade det bara om att de var för fina för att äta här. Det var lite kö men kom snart fram till maten. Sedan satte vi oss på ett bord för typ åtta personen men här hade de tydligen inte mindre bord. Jag hade precis tagit min första tugga av spaghettin när några slog sig ner bredvid oss. "Hej igen" Det var Adam och hans kompisar. Jag såg att Emilia genast blev obekväm, och tittade bara ner i sina mat. "Hej" Svarade utan att veta vad jag skulle säga. "Så vad tycker du om skolan då?" Frågade Adam. "Jag gillar den hittils alla verkar väldigt trevliga." Svarade jag och log och kollade på honom. Han hade brunt hår, och blåa ögon. Hans ögon var faktiskt väldigt fina. Jag kom på mig själv att ha tittat en sekund för länge så jag vände blicken mot min mat. "Vad bra att höra" Svarade han lite mystiskt. Det gick en liten stund, innan jag kom på något att säga men tillslut sa jag "Så vad är det för lektion efter lunch nu då?" Det var en rätt öppen fråga, så vem som helst kunde egentligen svara. Men Adam var snabbast. "Det är väl matte tror jag" Sa han och tittade lite frågande på Emilia som nervöst sa "eh ja det stämmer." .. "Fast jag ska inte gå" Sa Adam då. "Jaså, varför inte?" Frågade jag nyfiket, var detta bad boy-stilen tro? "Matte är överskattat" Sa han bara och ryckte på axlarna. Jag skrattade lite. "Jag håller med" Svarade jag. För det gjorde jag faktiskt, matte är överskattat, alla lägger sån stor vikt i det och det är så mycket runt matte hela tiden. "Så strunta i att gå då" Sa Adam och låg ett snett leende, som var väldigt vackert. "Frestande, men jag kan inte" Sa jag mjukt. "En liten fegis alltså" Sa Adam och skrattade. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det, det lät inte elakt, det lät som att han hade ett mer skämtsamt tonläge, så jag valde att skämta lite försikigt tillbaks. "En smart fegis. Det vore inte så bra att skolka första dagen" Svarade jag. "Kanske någon annan gång då" Svarade han och log sitt snea leende, som borde vara förbjudet. Jag nickade bara till svar.

Sedan gick vi skilda vägar. Jag och Emilia mot mattelektionen och Adam och hans kompisar mot.. vad det nu var de skulle göra.