The Heart Wants What It Wants

1.2

Jag skakde på huvudet. "Det här låter bara konstigt i mina öron." Får jag tillslut fram. "Driver du med mig nu Adam?" Han tittar allvarligt på mig. "Nej jag lovar." Jag fortsätter. "Så du säger inte detta till typ alla tjejer du träffar?" Han tittar våldsamt in i mina ögon. "Nej jag gör inte det, har du inte märkt det?" Han låter lite frustrerad. Men han måste ju förstå varför jag har mina tvivel. "Om jag har märkt det? Nej för några timmar sen trodde jag att jag bara var en obetydlig brud för dig."
Han suckar och drar sin hand genom håret. "Jag förstår varför du inte litar på mig, men det är så här jag känner, jag lovar det. Jag skulle inte driva med dig på det här sättet Amanda." Han låter seriös och av någon konstig anledning så tror jag honom. Jag tittar ner på mina händer. "Jag kanske gillar dig lite mer än alla andra också." Så nu sa jag det. Och om han driver med mig, kommer jag byta skola.

Jag känner hur han tittar på mig, men jag vågar inte möta hans blick. Tänk om han driver? I så fall så säger jag att jag också bara skämtade även om det verkligen inte låter troligt.

"Menar du det?" Säger han då. Då måste jag titta på honom för att läsa av hans ansiktsuttryck. Jag måste se ifall skämtet ligger bakom hans ögon.
Jag tittar på honom och han han tittar på mig. Jag försöker leta efter något i hans ansikte som tyder på att han skämtar. Men jag finner inget.

"Jag tror det." Tvekar jag, jag vill inte tveka men jag gör det.
Han ler mot mig. Hans leende är som en dröm, en vacker helt underbar dröm. "Så du skämtar inte med mig?" Jag vill bara verkligen inte bli lurad.
"Nej Amanda, jag skulle aldrig göra det. Förstå det." Han tittar på mig allvarligt.
Jag suckar "Bra."

Sedan blir det tyst. Vad finns det mer att säga? Vi båda har erkänt för varandra vad vi känner och nu då? Vad händer nu?

"Såå vad gör vi nu?" Adams röst låter lite osäker. "Jag går nog inte tillbaka till skolan." Då kommer jag på Emilia, jag måste skriva det till henne. Jag tar upp min mobil och ser att hon försökt ringa mig och hon har även skickat några sms.

"Såg att Adam sprang efter, sprang han till dig?"
"Vad händer Amanda? Julia är en dramaqueen och överdriver som vanligt!"
"Kommer du tillbaka? Vart är du? Är Adam med dig?"

Jag knappar in ett kort och enkelt sms.

"Jag går inte tillbaka nu med risk för ett slagsmål ;). Ja Adam är med mig, förklarar mer imorgon eller ngt."

Jag tittar upp Adam och ler "Julia är tydligen en dramaqueen" Säger jag och viftar lite med mobilen innan jag lägger ner den.

"Haha som vanligt då."

Då tar jag mig modet att ställa frågan.
"Såå nu då?" Jag försöker titta honom i ögonen men det är svårt.
"Jag vet inte riktigt. Kanske är det bäst att ta det långsamt fram?" Han lutar sig tillbaka på bänken. "Det här är bara så nytt för mig." Jag förstår honom.
"Ja långsamt är väll bra." Svarar jag även om jag inte riktigt vet vad det innebär.

"Du.." Börjar han och jag vänder ansiktet mot honom. Han lutar sig in mot mig. Mitt hjärta slår hårt och fort.
Våra ansikten är bara några centimeter ifrån varandra. Så helt plötsligt så känner jag hans läppar mot mina. En fantastisk värme sprider sig genom hela min kropp. Kyssen är försiktig men blir allt mer intensivare. Våra tungor möts. Jag känner hans händer mot midja. Mina händer har hamnat i hans hår, hur vet jag inte.

Jag kommer genast ihåg att vi sitter på en parkbänk, och folk kan gå förbi, om de inte redan gjort det. Jag drar mig snabbt ifrån.

Jag andas snabbt och ojämnt.
Jag tittar på Adam som andas likadant. Han tittar på mig. "Wow." Han har stora ögon. "Långsamt var det va?" Skämtar jag. Han skrattar. "Lite hångel kan väll aldrig skada." Jag blir lite generad och skrattar bara till svar.

"Det där var bra för att vara din första gång." Han försöker skoja lite.
Jag ler lite lurigt mot honom.

"Vem har sagt att detta är min första gång?"
"Jaså, det trodde jag inte om dig." Han ler så där fint igen.
"Vad ska vi hitta på då?" Fortsätter han. Jag tänker lite innan jag svarar. "Vi kan gå hem till mig och äta om du vill?" Så fort som jag föreslår det inser jag att det kanske inte är så bra.
Två tonåringar som precis kyssts ensamma i ett hus. Det kanske inte kommer sluta så bra, men jag kan inte ta tillbaka det nu. "Det låter som en riktigt bra ide." Han ler brett.

Vi börjar styra våra steg mot mitt hus.