The Heart Wants What It Wants

2.2

Middagen gick över förväntan och min nervositet börjar sakta att avta. Det känns skönt att ha Emilia vid min sida, hon pratar på och är inte alls den blyga Emilia jag lärde känna i början, vilket glädjer mig. Natalie verkar lite obekväm över att Emilia är här. Varför har jag ingen aning om. Jag hoppas bara inte Emilia märker något. Alla verkar fortfarande väldigt överraskade över att vi ska på fest imorgon, men de verkar ändå glada över det. Jonas och Bea är dom som pratar mest. Jag märker att en del saker har förändrats sedan jag flyttade. På något sätt känns det som om de har glidit ifrån varandra, de är inte lika tighta som innan. Men det är bara en känsla jag får kanske stämmer den inte.

Klockan tickar iväg och det är dags för Emilia att lämna oss. Hon säger hejdå till dom andra medan jag följer henne till dörren. "Det där gick ju bra." Viskar hon och ler med hela munnen. Jag instämmer. "Vi ses imorgon då, i skolan. För du kommer väl fortfarande till skolan imorgon?" Frågar hon. "Ja jag kommer till skolan, dessutom slutar vi ju tidigt." Vi säger hejdå till varandra.

När jag kommer tillbaka in i rummet pratar de förväntansfullt och Natalie verkar genast mycket gladare. "Såå vad tyckte ni om Emilia då?" Frågar jag eftersom det är intressant att höra vad de tycker om min nya bästa vän. "Hon verkar jätte trevlig." Säger Bea glatt. "Ja verkligen." Instämmer Hugo. Jonas nickar men Natalie sitter tyst och kollar i sin mobil. Jag bryr mig inte om att upprepa frågan och släpper ämnet. "Jo.. Jag måste ju gå till skolan imorgon, men jag slutar tidigt så vi kanske kan gå och äta något efter jag slutat skolan. Alla här går typ till centrum, det är som gallerian fast mycket mindre. Där det finns olika restauranger och butiker. Låter det bra?" Natalie lägger ifrån sig mobilen. "Det låter superbt." Hon ler. De andra håller med.

Vi gör i ordning oss för kvällen och kryper ner bland kuddarna om jag förberett. Jag ligger längst ut bredvid mig har jag Natalie och bredvid henne ligger Bea och sen Jonas och Hugo.

"Jag är glad att ni är" Säger jag och jag vet inte riktigt om jag menar det eller inte. Men det känns bättre än vad det gjorde innan. Kanske hade mamma rätt, kanske behövde jag det här?

En efter en somnar de men jag ligger kvar och tänker. Jag tänker mest tillbaka hur det var innan jag flyttade och innan Hugo gjorde det han gjorde. Tillbaka på att vi faktiskt hade riktigt kul och att vi hittade på saker. Men också på att jag aldrig riktigt trivdes, jag kände mig aldrig riktigt hundra procent bekväm i deras sällskap. Och på att jag faktiskt mår mycket bättre nu. Tillslut somnar jag.

Jag vaknar av mitt alarm. Jag stänger snabbt av det för att inte väcka de andra. Men mest känner jag för att somna om igen. Det blev lite för sent igår. Men det är fredag så det gör inte så mycket. Jag ligger kvar lite för länge innan jag kravlar mig upp från mitt varma täcke och börjar frysa direkt. Jag skyndar mig upp till mitt rum och tar på mig ett par tighta jeans och en svart polotröja. Jag borstar snabbt genom håret och gör en headbang för att lite liv i det. Det funkar i alla fall en liten stund.

Jag smyger till köket och tar en drickyoghurt som får bli min frukost. Jag börjar dricka den men börjar må illa så jag inser att det är för tidigt för mig att äta frukost så jag lägger den i väskan. Jag kan lika gärna ta den första lektionen. Jag tar på min mina skor och jacka och ska precis öppna dörren när jag hör Hugo säga godmorgon. Jag vänder mig om. "Godmorgon." Säger jag tyst. "Hade du tänkt att gå utan att säga hejdå?" Han höjer på ögonbrynet och jag vet att han skämtar. "Jag ville inte väcka er." Han har på sig ett par mysbyxor men det är de enda. Jag fastnar med blicken lite för länge men vänder den till ansiktet så snabbt jag kan. "Jag hoppas ni klarar er utan mig i några timmar." Han ler. "Vi har klarat oss utan dig i månader, några timmar ska vi nog klara." Jag skrattar lite. "Jag antar det. Jag måste gå nu så jag inte kommer försent, ring om det är något." Jag öppnar dörren jag vänder mig för att stänga den men då står Hugo där i dörröppningen lite för nära än vad jag trodde. "Det är verkligen kul att se dig igen." Säger han. "Desamma Hugo." Svarar jag och just då så menar jag det. "Även om saker inte blev som planerat så.. ja så är det roligt att se att du mår bra."
"Ja, jag mår bra. Men jag måste verkligen gå nu Hugo annars kommer jag försent." Han skrattar. "Okej då, vi senare då." Jag biter mig i läppen. "Det gör vi, hälsa dom andra." Jag vänder mig om och jag hör hur han stänger dörren. Vad var allt det där om? Vill han verkligen dra upp det igen? Jag skyndar mig till skolan med huvudet fullt av tankar. Jag småspringer till skåpet. Ingen i klassen står där, jag kollar på klockan shit, vi har redan börjat. Jag slänger in min jacka och tar snabbt mina böcker. Jag går med snabba steg mot klassrummet med drickyoghurten och mina böcker tryckta hårt mot brösten. Läraren står och har genomgång, som jag avbryter. "Ursäkta." Säger jag och till min förvåning rodnar jag inte. Emilia tittar chockat på mig när jag sätter mig bredvid henne. "Har du inte fått mina sms?" Frågar hon. "Jag har varit för distraherad för att läsa dom." Viskar jag tillbaka. Emilia skakar bara på huvudet och fortsätter lyssna på läraren.
Jag tittar mig omkring i klassrummet och för syn på Adam som sitter snett framför mig. Vi får ögonkontakt och han ler mot mig, leende träffar mig rakt i magen och jag får nästan lust att fnittra. Han släpper mig med blicken och jag för kontroll på mig själv igen. Åh herregud.