Falling | o.r

arton

5 april 2015

OMAR

"Ryck upp dig, det blir kul!" säger Oscar uppmuntrande. Det är inte så lätt att bara 'rycka upp sig', men jag är glad att han försöker. Han ska ta med mig på någon av hans vänners fest för att muntra upp mig. Jag tvivlar på att det kommer hjälpa, då jag inte är mycket för fester (om det inte finns godis) och så kommer Oscar vara den enda jag känner. Kul? Nej.

Vi hör musiken dunka på långt håll. Det märks att det är fest på gång. Det skulle vem som helst förstå.

Jag går efter Oscar mot ett högt hus fullt med lägenheter. På av balkongerna trängs en vrålande och grovt dansande grupp människor. Nästan varenda en av dem har en flaska i handen.

Jag och Oscar går upp för de oändliga trapporna. När vi äntligen kommer till rätt våning går Oscar in genom dörr nummer 67.

Nästan så direkt när vi kommit in genom dörren försvinner Oscar iväg, och jag hinner inte se var han tar vägen. Jag tänker att det iallafall är värt ett försök och börjar leta efter honom.

Efter att ha gått runt i lägenheten i säkert tio minuter utan en skymt av Oscar, ger jag upp. Han verkar ju inte finnas någonstans. Jag börjar gå mor dörren för att vandra hem.

Kanske borde jag inte gjort det för på vägen hem ser jag det jag inte får se.

Hon.

Sabrina dansar vilt med en flaska i handen. Hon får snabbt syn på mig och hon ser ju inte direkt nykter ut, om ni fattar vad jag menar. Jag går mot henne, hon går mot mig.

"Jag har väntat baby" sluddrar hon med ett leende som förmodligen ska föreställa flörtigt. Det ser egentligen fånigt ut, men i mina ögon är det ganska gulligt.

Hon trycker sig närmre och försöker desperat trycka sina läppar mot mina. Precis när hon tror att hon lyckas vänder jag bort huvudet och viskar i hennes öra: "Det är ditt eget jävla fel"

Sen går jag bara därifrån utan ett ord till. Jag orkar inte mer.

Kan hon inte bara bestämma sig? Ska det vara så svårt att älska mig? Är jag verkligen så meningslös?

---

Förlåt för den usla uppdateringen!!! ;(