Falling | o.r

tjugosju

24 maj 2015

SABRINA

Jag är på väg till sjukhuset där Zoey just nu befinner sig. Det var mamma som föreslog att jag skulle ta mig hit och hälsa på henne och jag gick med på det, även om jag fortfarande är lite sur på Zoey. Men, hon minns ju trots allt inte det. Förmodligen.

Jag öppnar dörrarna som leder in och går fram till receptionen. Det står en man i 30-års åldern. Han ser hyfsat bra ut och har svart hår och bruna ögon.

"Hur kan jag hjälpa dig?" frågar han artigt.

"I vilket rum finns Zoey Kimberly?" frågar jag och han knappar in något i sin dator.

"Rum 332, våning 4. Alla besök tas inte emot där men prata med föräldrarna" säger han med ett leende. Jag ler svagt tillbaka och nickar. Jag vänder mig sen om och styr mina steg mot hissen. När jag inser att det kommer ta ett tag för mig att få en plats bland alla med kryckor och i rullstol tar jag istället trappan. Efter att ha sprungit upp till fjärde våningen letar jag reda på rum 332, knackar försiktigt på och väntar på att någon ska öppna. Det blir Zoeys pappa som öppnar.

"Åh hej Sabrina! Vi hade nästan glömt att du skulle komma. Kom in, kom in!" säger han och gör en gest med handen. Jag tar ett steg förbi honom och befinner mig då i sjukhusrummet istället.

"Jag vet inte om ni tycker det är okej, men är det lugnt om jag får vara lite själv med Zoey?" frågar jag försiktigt och kollar på Zoey som förvirrat flackar med blicken mellan oss. Jag vet inte varför jag är så nervös, Zoeys föräldrar har alltid vart nästan som mina föräldrar.

"Absolut! Ta all tid du behöver." svarar han och jag ler tacksamt. Han lämnar rummet och jag blir ensam kvar med Zoey. Jag sätter mig på en av dem två stolarna som står bredvid sängen.

"Hej?" säger Zoey försiktigt.

"Hej hej" svarar jag och låter ofrivilligt hopplös.

"Du heter Sabrina, va?" säger hon och pillar lite på sina naglar, som inte ser lika vårdade ut som innan. Jag nickar som svar på hennes fråga och hon hummar lite försiktigt.

"Jag minns dig. Du var min bästa vän, eller hur? Jag minns inte vad vi brukade göra och så, men jag minns iallafall hur mycket jag älskade dig." säger Zoey efter en stunds tystnad.

"J-jag vet inte va jag ska säga..." mumlar jag förvånat. Sen brister jag ut i gråt. Jag vet inte riktigt om det är tårar av glädje eller sorg, men jag känner mig definitivt inte lika hopplös längre. Zoey, den riktiga Zoey, kanske kommer tillbaka trots allt. Det kanske tar lite tid men jag kan vänta.

---
Vet inte om ni sett det men Konsten att andas är nu avslutad. Om ni inte redan läst den kan ni fortfarande göra det