Nej mer än vänner, erkände vi.

Mjuk, men längre, kyss...

- Molly vakna, viskar Oscar i mitt öra men jag är inte alls sugen på att vakna nu även fast det bara är kväll. Klockan är sju, du måste äta något.

Jag gnyr lite innan jag öppnar ögonen och det första jag möter är Oscars blåa ögon. Havsblåa. Lika blåa som havet. En blandning av mörkblå och ljusblå och längst ut är den som en ram av en ljusare brun. 

- Jag gillar dina ögon, säger jag tyst och sträcker mig efter hans kind.
- Jag älskar dina bruna rådjursögon, säger Oscar och lutar sin haka mot sin hand som ligger placerad på sängen. Jag skulle kunna titta in i de där ögonen så länge jag lever och det ska jag.
- Hur vet du det? skrattar jag lätt och Oscar kommer närmare.

Även fast vi är tillsammans undgår inte andan från att fastna i halsen när han närmar sig. Han ler åt min reaktion och jag andas tungt ut och in för att försöka övertala honom genom tystnad att jag andas. Han går inte på det utan lägger sina läppar mot mina i en mjuk, men längre, kyss. Hade jag inte haft ont och inte legat inne på sjukhus hade jag gärna fortsatt allting men just nu går det inte. Jag drar ifrån men Oscar följer med och jag ler i kyssen. 

- Oscar..., skrattar jag och han följer med på tåget och skrattar lätt han med. Inte här, inte nu, men när vi kommer hem igen och jag inte har ont.

Han skrattar och skakar på huvudet. 

- Det tror jag säkert, säger han och sätter sig i sin säng och slår på TV:n. 

Vi sitter i tystnad och det enda ljus som hörs är Tv:n och personal och patienter som går  utanför. Det smattrar mot fönstret när det börjar regna smått. Egentligen räknas det inte ens som regn. Det duggar lite. Jag har aldrig varit kräsen med vädret. Hösten och vintern är verkligen favoritårstiderna. Färgerna på löven, det börjar bli lite kallt, man får tända ljus, mysa med sin pojkvän... Det kommer inte vara första hösten som Oscar håller mig varm när det endast är några få plusgrader ute men det är första gången som vi är... vi. Tillsammans.  

- Jorden anropar.

Det är Oscar och jag tittar snabbt dit. 

- Vad tänker du på? frågar han och ler.
- Ingenting speciellt, säger jag och vänder mig tillbaka mot TV:n där reklamen har börjat. 
- Någonting måste det vara. Du har inte svarat mig på fem minuter så det har sett ut som jag suttit och pratat för mig själv.
- Det gör du ju också? säger jag och håller inne det lilla skratt som vill ut.
- Sant men inte när någon är i närheten.

Jag tittar menande på honom. Det är ofta som jag hör honom prata för sig själv även fast jag är i rummet bredvid. 

- Okej okej, jag fattar. Du har hört mig förut men det har ingenting att göra med nu.
- Okej jag tänka på vart maten försvann och varför du väckte mig och det ändå inte kommer in någon mat, ljuger jag.

Oscar hoppar ur sängen och går med snabba steg mot dörren. Jag skrattar åt honom men säger ingenting som får honom att stanna utan låter han hämta maten. Efter ganska exakt tio minuter kommer han in igen med en vagn och vår mat på. Det står även två koppar som jag antar finns varm o'boy i som jag beställde tidigare men somnade ifrån. Jag försöker sätta mig upp själv men misslyckas så Oscar kommer fram och lyfter lätt upp min rygg och höjer sängryggen. Jag får det bruna bordet som vanligt med hjul på som Oscar ställer över sängen. 

- Varför sitter du inte i sin säng och äter? frågar jag honom när han sätter sig i fåtöljen som Oscar ställt på platsen i ställt för stolen.
- Jag vill sitta bredvid dig, säger han och börjar plocka med tallrikarna och besticken.
- Du sitter bredvid mig i sängen också.
- Inte lika nära och skulle du behöva mig är jag längre ifrån. Jag vill kunna hålla dig i handen också, säger han och tar min hand och jag ler av det han säger.  

Det finns ingenting som jag kan säga tillbaka som kan överträffa det han nyss sagt. Argument vinner jag lätt men när det kommer till att säga cheesy saker har jag aldrig något att säga tillbaka. Ja, man skulle kunna säga att det är lite av våra egenskaper och lite av vår relation till varandra men det är bara så vi är och jag har ingenting emot det. 

Fortfarande i tystad sitter vi och äter och tittar på Scrubs. Ett underligt program måste jag säga. Jag vill säga något men jag har ingenting att säga. Att småprata är inte min grej och i slutändan blir det bara stelt i alla fall. Blicken för sig mot Oscar men ser att han redan tittar på mig. Snabbt vänder jag bort huvudet och känner hur kinderna får en lite rödare nyans.

- Jag gillar att titta på dig, säger han och lägger sina fingrar under min haka.
- Det lät jättekonstigt, skrattar jag och tittar på honom.
- Jag vet men det är sant i alla fall. Jag älskar att se hur du rynka på näsan när du tänker och funderar djupt. Jag älskar att se hur du för din överläpp över din underläpp innan du lätt biter i underläppen och släpper den.

Medan han säger allt han gör för han sin tumme över min läppar och för handen bak åt mitt hår.

- Hur ditt hår fladdrar lätt i vinden och för med sig doften av ditt schampo, säger han samtidigt som han trasslar in sina fingrar i mitt hår. Hur din andning fastnar i halsen så fort jag kommer nära, fortsätter han och kommer närmare. Hur ditt hjärta pumpar fortare för varje slag.

Allt han säger är sant. Andan fastnar i halsen och mitt hjärta pumpar snabbare. Oscar har alltid haft något för mitt schampo så det är inte ens något som jag kommenterar längre när han för upp det på tal.

- Jag älskar dig, viskar han och lägger sina läppar mot mina.

Mmm, vad jag älskar det här.