Nej mer än vänner, erkände vi.

Precis som han gjorde

Klockan halv tre på eftermiddagen när jag och Oscar sitter och kollar på TV knackar det på dörren och in kommer min familj. Liam kommer först och kastar sig över mig och jag skriker till lätt utav smärta.

- Förlåt var har du ont? Har de tagit hand om dig? Har Oscar tagit hand om dig? Klart han tagit hand om dig varför skulle han inte göra det.
- Liam sluta, säger jag och lägger en hand för hans mun. Jag är okej. Oscar har varit hos mig hela tiden och personalen har varit jättetrevliga. Allt är bara bra.
- Allt är bara bra?! Skämtar du med mig? Du har blivit påkörd, ligger på sjukhus och har en nål i handen. Vart är det bra?
- Liam lugna dig, säger mamma och lägger en hand på hans axel. Molly är stark och säger hon att hon mår bra så mår hon bra. Skulle det inte vara bra säger hon det. 

Jag tittar tacksamt på mamma innan jag vänder min fokus till Liam igen och visar åt honom att han ska komma närmare. Han sätter sig på sängen och Oscar sätter sig på stolen bredvid igen. Liams ögon är glansiga av tår men han låter dem inte falla. Med den kraft jag har sträcker jag mig efter hans kind och han ser att jag inte orkar riktigt och för min hand med sin. Mjukt lägger jag den på hand kind och nu kan han inte längre hålla tårarna inne. De faller som sakta vattendroppar från himlen och landar sedan på täcket som får en nu fläck varje gång en tår faller från hans haka.

- Jag kunde ha förlorat dig, snyftar han och lägger en hand på min kind.

Precis som Oscar gjorde. 

- Du gjorde inte det, säger jag och torkar hans tårar. Jag mår bra, Oscar har hand om mig. 

Liam ställer sig upp och går fram till Oscar som även han ställer sig upp. Min första tanke är att han kommer slå till honom för att tror att allt var Oscars fel men istället drar han in honom i en kram.

- Tack. Tack för du alltid finns där hos min syster och hjälper henne och stannar vid hennes sida oavsett vad.

Min haka hänger i golvet och det gör nog resten av familjens också. Liam har alltid funnits för mig men aldrig att han har gjort något sådant här. Inte trodde jag att han någonsin skulle bli så känslosam att han skulle göra något sådant här och speciellt inte framför oss andra i familjen. Liam släpper inte taget på en gång och Oscar mimar ett litet hjälp efter ett tag och tittar på mig. Jag skrattar lätt och skakar på huvudet och fortsätter titta på vad Liam gör. Det syns att Oscar inte riktigt vet vad han ska göra eller säga längre. 

- Liam kan jag få hjälp att sätta mig upp? säger jag tillslut när jag bestämt mig för att inte plåga Oscar längre.
- Absolut, säger han och släpper Oscar fort och kommer fram till mig. 

Försiktigt lägger han en hand mellan mina skulderblad och en hand om min överarm och hjälper mig upp. Det känns kan jag säga men någon gång måste jag faktiskt komma upp. Jag ler lite försiktigt mot honom och döljer smärtan så gott det går från att någon ska se. Mamma och pappa kommer och ställer sig på varsin sida om mig och börjar fråga hur jag mår. Egentligen frågar de samma frågor som Liam gjorde och jag svarar samma som jag gjorde på Liams. 

- Ursäkta, säger samma unga tjej som var inne förut. Besökstiden är över.

När hon sagt det stänger hon dörren igen.

- Vill du att någon av oss stannar gumman? frågar mamma.
- Jag har ju Oscar så det är lugnt, säger jag och ger mamma en kram.
- Är du helt säker? Någon av oss kan stanna, säger pappa och jag ger honom en kram.
- Det är helt säkert. Oscar har bra hand om mig jag lovar.

Adam som stått i bakgrunden kommer fram till sängen och han sätter sig ner. Han lägger en hand på mitt knä och jag lägger en hand över hans och han ler mot mig.

- Du får börja ta det försiktigt, säger han och jag skrattar.
- Någon måste ha oturen med sig och den någon blev väl jag antar jag.
- Ta hand om dig, säger han och ger mig en kram innan han ställer sig upp. Och du, säger han till Oscar och går fram till honom. Ta hand om henne, säger han mjukt och ger Oscar en klapp på axeln. 
- Det lovar jag, säger han och ler mot min familj innan de går ut ur rummet.

Kvar blir jag och Oscar med tystnaden som lägger sig som ett mjukt moln över oss. Jag lyssnar på våra andetag innan jag vrider huvudet mot honom. Han ler mot mig och jag ler tillbaka. Det kanske verkar konstigt att jag inte ville att någon av mina föräldrar eller bröder skulle stanna men det är lugnast såhär. När jag är helst säker på att inte någon i familjen slutar jag le och Oscar kommer fram till mig.

- Du skulle ju inte sätta dig upp, säger han och hjälper mig ner på rygg igen.
- Hade jag inte satt mig ner hade hela familjen flippat och du hade inte fått stanna, säger jag och tittar menande på Oscar. 
- Sant men du får...
- Inte skada mig mer? frågar jag honom och han ler lite smått.
- Jag menar det, säger han och kysser mig. 

Jag ler när han drar ifrån och han skrattar åt mig och ger mig en snabb puss och sätter sig ner på stolen. Jag vrider mig åt hans håll och tittar på honom. 

- Kan man få fika på det här stället? frågar jag honom och kollar på klockan.
- Det kan man säkert få om man frågar snällt.
- Snälla, ber jag och han ställer sig upp och går mot dörren.

Han går ut och stänger dörren efter sig. Kvar blir jag precis som det brukar vara. Även fast jag har Oscar känner jag mig så ensam och jag vet inte varför eller vad jag ska göra åt det. Jo de vet du Molly.