Nej mer än vänner, erkände vi.

Vi är mer än bara vänner

De sista dagarna på sjukhuset har gått segt. Det enda som vi gjort, eller snarare det som Oscar har gjort, är att hämta mat och hjälpa mig med allt. Jag kan sätta mig upp själv i alla fall men jag har fortfarande ont i hela kroppen. Sjuksköterskor och undersköterskor har gått in och ut hela dagen för att ta bort infarten och se till att jag mår helt bra innan jag får åka hem. Jag räknar ner varje minut som går och är fast besluten att prick klockan två ska jag få gå ut härifrån och förhoppningsvis inte komma tillbaka på ett tag.

- Är du redo Molly? frågar Oscar och tittar ner på mig bokstavligen.
- Jag tror det, säger jag och ler samtidigt som jag börjar gå sakta mot dörren.

Fortare än så här går det inte med smärtan i ryggen och mina ben som inte rört på sig på flera dagar. Oscar kommer efter med en hand på min rygg och öppnar dörren åt mig så jag kan gå ut. Ute i korridoren är det öde. Inte en sköterska eller patient ute. Bör det inte vara någon som sitter ute på en sådan här avdelning? Vi fortsätter att gå mot utgången och när vi går förbi personalrummet sitter de alla och fikar.

- Går ni hem nu? frågar en sköterska vänligt och vi båda ler.
- Ja jag tänkte att det var dags att komma hemåt, svarar jag.
- Absolut, svarar hon och ler mot mig och Oscar. Om det är något som ni behöver hjälp med är det bara att ringa så svarar vi.

Både jag och Oscar hummar lite lätt och vi säger hej då till alla och tackar för hjälpen. Lat som Oscar är och ont som jag har tar vi hissen ner där min mamma väntar på oss med bilen. Oscar har min väska som mamma tog med när de kom på besök på ryggen. Han öppnar dörren och vi går ut i det kalla men soliga vädret. Mamma, den överbeskyddande personen som hon är, står precis utanför dörren med bilen och väntar på oss. När hon ser oss kommer hon med snabba steg fram och hjälper mig. Jag vill vara kvar hos Oscar så jag tar tag i hans arm och släpper inte taget.

- Kom nu Molly, säger mamma och tar ett litet hårdare tag om min arm för att få med mig.
- Det är lugnt mamma, säger jag och stannar hos Oscar. Oscar har hand om mig det är lugnt.
- Men jag är din mamma och vill ta hand om dig.
- Men Oscar är min pojkvän och jag gillar hur han tar hand om mig.

Mamma tittar häpet på mig men släpper mig och sätter sig i bilen. Oscar och jag blir kvar utanför och går själva mot bilen och han hjälper mig in på min sida innan han går runt bilen och sätter sig bredvid mig. I bilen är det en tryckt stämning. Ingen säger något och utifrån mina beräkningar kommer ingen att säga något. Mamma öppnar munnen men stänger den igen och på någon sätt säger det mig att det var bra. Jag förstår inte varför hon är så här. Oscar höll i mig och jag i honom. Varför skulle hon dra mig därifrån för?

- Jag antar att du ska med Oscar hem? säger mamma plötsligt men håller ögonen på vägen.

Snabbt tittar jag på Oscar och han tittar på mig med stora ögon som säger NEJ!

- Nej, börjar jag. Han ska med oss.

Mamma suckar stort och jag får mördarblickar från Oscar och en lätt smäll på låret av baksidan på hans hand. Min hand rör sig på stället som Oscar precis lagt den lilla smällen och han får en mördarblick tillbaka. Han lyfter på händer i en gest som frågar varför jag sa så. Mina händer lyfte också på sig i ett svar att varför inte? Bilen rullar in på uppfarten och mamma hoppar ur bilen och tar med min väska och går in. Oscar hjälper mig ut och vi går sakta in.

- Vill du ha hjälp? frågar Liam som möter oss i dörren.
- Du kan hjälpa henne in, säger Oscar och lämnar över mig till Liam. Hon har väldigt ont i ryggen och är lite mörbultad i kroppen.

Liam sätter mig på en stol som står i hallen och sätter sig på huk framför mig.

- Älskade syster vad har du varit med om? frågar han och lägger en hand på min kind.
- Jag mår bra, säger jag och lägger min hand över hans. Precis som Oscar sa har jag ont i ryggen och öm i kroppen men inte mer. Jag mår bra.

- Hädanefter skjutsar jag dig dit du ska, säger Liam och tar av mig skorna. Inget får hända dig.
- Tror du inte jag fått höra det i fyra dagar snart? skrattar jag lätt och Oscar kommer fram och ger mig en puss i pannan.
- Det tror jag säkert men det skadar inte att höra det igen, säger Liam och ler. Tar du med henne in i köket så gör vi lite fika?

Oscar tar min arm och ska hjälpa mig upp men jag protesterar och säger att jag kan själv. Med lite hjälp av väggen och några andetag mellan varje större rörelse så är jag uppe. Det svåra kommer bara nu när jag ska gå eftersom mina ben inte riktigt bär mig men det får bära eller brista helt enkelt men jag måste få försöka.

Tungt får jag vänsterfoten framför högerfoten och det är ett steg. Handen drar längst med väggen för att ha stöd. Bredvid mig går Oscar med en hand som är utsträckt framför mig som jag kan ta tag i om jag vill och en hand vilar lätt vid korsryggen för extra stöd.

- Se jag sa ju att det gå...

Meningen hinner inte lämna mina läppar innan benen viker sig och Oscar fångar mig i sina armar. Han skrattar lätt när han lyfter upp mig men säger ingenting utan går bara mot köket. Han sätter ner mig på en utav dem vita stolarna som står runt det ovala bordet.

- Antar att du försökte ta dig hit själv? säger Liam vid skafferiet.

Jag svarar inte ens. Han vet så väl att jag försökte själv men att det inte gick som jag ville. Att Oscar bar in mig såg säkert ut som att jag inte kunde gå alls men så är inte fallet.

Liam sätter sig bredvid Oscar och jag tittar på mina favoritkillar. Den ena är min pojkvän och bästa vän som gör allt för mig och tänker alltid på mig i första hand. Den andra är min bror och skulle göra allt för mig han också oavsett vad det gäller.

Jag skulle aldrig klara mig igenom det jag gjort om det inte hade varit för Oscar och Liam. De är mina klippor i livet och jag älskar dem. Liam är min älskade storebror som jag kan säga allt till och älskar med allt jag har. Sen har vi Oscar. Min älskade pojkvän. Jag har allt jag velat ha i tretton år. Vi är mer än bara vänner.