Nej mer än vänner, erkände vi.

Det dyraste jag äger

Dagen har gått segt men jag kan inget annat än att vänta på att de säger att jag får åka hem. Sist de var inne och jag frågade när jag fick åka hem lät det som att det skulle ta i alla fall tre dagar innan jag fick åka härifrån. På ett sätt känns det ganska skönt att vara här. Få maten serverad, personal som tar hand om en och Oscar som sällskap. På ett sätt känns det inte bra eftersom Oscar är här men jag vill inte att ska vara fast här på grund av mig. Jag har sagt till honom att åka hem men han vägrar och som det ser ut kommer han stanna oavsett vad jag säger till honom. 

- Vad är klockan? frågar Oscar från badrummet där han står och fyller på mitt glas med vatten.
- Fem i sex, svarar jag och vänder blicken mot honom.

Med långa steg tar han sig genom rummet och ställer glaset på bordet bredvid min säng.

- Ska jag hämta mat? frågar han och jag nickar.
- Vet du vad det blir? frågar jag honom och följer hans steg mot dörren där han ofta går in och ut för att hämta och lämna saker.
- Ingen aning faktiskt men jag tror nog att du äter det, säger han och går ut.

Det är sant. Jag äter verkligen allt som jag får framför mig oavsett vad det är. Något som jag inte äter dock är varmkorv, ärtsoppa, varm paprika och varma tomater. Tittar man på Oscar är han väldigt kräsen med maten och är den inte saltad på ett speciellt sätt äter han det inte typ. Kanske inte riktigt så överdrivet men nästan. Dörren öppnas sakta och precis som alla andra gånger kommer Oscar efter vagnen.

- Vill du att jag säger till en sköterska innan vi äter? frågar han och jag nickar.

Han pratar med någon utanför och kommer sedan in men utan någon mer med sig.

- Vem pratade det med? frågar jag honom och tittar på hans fina profil som träffas av solstrålarna från fönstret.
- Det var någon blond tjej som skulle hämta lite grejer och komma in, säger han men slutar inte med maten.

Bara någon minut efter att han sagt det kommer det riktigt in en blond yngre tjej med en plastspruta som jag antar kommer sitta i min hand snart. Hon ler lite smått och går runt sängen. Oscar drar stolen närmare min säng och tar min hand i sin och klämmer lätt. Snabbt läser jag på sköterskans namnskylt och det står Malin med vita bokstäver.

- Du kommer få den här och sen väntar vi i någon dag och ser ifall du klarar dig utan, okej? frågar Malin och jag nickar bara

När hon närmar sig min hand drar jag bort den. Även fast jag gjort det här så många gånger nu vänjer jag mig aldrig. Oscars hans lägger sig på min kind och vänder mitt huvud mot hans igen.

- Fokusera inte på det Molly, säger han och drar tummen med min kind. Det är sista du behöver ta och sen är det över.
- Jag vill inte, viskar jag.
- Jag vet att du inte vill men det är för ditt eget bästa, säger han medlidande och stryker bort dem få tårar som runnit ner för min kind. Jag finns hos dig hela tiden eller hur?

Jag nickar och Malin tar ett lätt tag om min hand och sätter fast sprutan i infarten. Sakta åker den genomskinliga vätskan in i mig och jag känner illamåendet komma. Det snurrar lite i huvudet men säger ingenting när hon är här inne. När allt är klart tar hon med sig sakerna ut och lämnar mig liggandes på sängen med handen i Oscars. 

- Jag mår inte bra, snyftar jag och Oscars hand lägger sig på mitt huvud.
- Det gör du aldrig efter men det går över och läkaren sa att det var helt normalt, säger han och stryker mitt hår och ger mig en kyss i pannan. Ligg stilla bara så blir det bra, säger han tyst. 
- Det går inte Oscar, säger jag i panik och försöker sätta mig upp.
- Okejokejokej, säger han fort och hjälper mig upp med en spypåse i handen. Här, säger han och ger mig påsen och stryker mig över ryggen när lunchen kommer upp.

När det inte kommer något mer hjälper han mig att knyta påsen enligt instruktionerna som finns och slänger den. Alltid när det blir så här blir jag ledsen av någon anledning. Oscar sätter sig på sängkanten och jag lägger mitt huvud i hans nacke och gråter tyst.

- Schhh, viskar han och gungar oss lätt fram och tillbaka. Det är okej, lugn...

Jag får fram ett litet förlåt mellan snyftningarna och lutar mig mot Oscar. Han lägger handen på sidan av mitt huvud och trycker mig närmare. Egentligen vet jag inte varför jag blir så här. Eller jo, jag tycker att det är så jobbigt och det kommer ut genom tårar och det är ännu jobbigare när Oscar är här. Det är som att jag inte gillar att han ser att jag kan vara så svag att jag nästan inte kan göra någonting. Hjälp att sätta mig upp, hjälp att hämta mat, hjälp att hämta det här, hjälp med det där. Jag kan inte göra något själv.

- Går det bra? frågar Oscar och jag nickar sakta. Antar att du inte vill ha mat nu?
- Helst inte men ät du, säger jag men lyfter inte på huvudet.
- Nej jag ställer in det i kylskåpet och så äter vi senare, säger han och ger mig en försiktig kyss i pannan.
- Vill du att jag tar med någonting annat in? frågar han. 
- Finns det varm o'boy eller något? frågar jag och han nickar och ler.
- Antar att du vill ha mjölk i?
- Alltid.

Oscar ställer sig upp och hjälper mig att lägga mig ner igen. Det gör ont och den smärtlindringen som jag fick känner jag inte alls av. Väl nere i den hårda obekväma sängen lägger Oscar  täcket över mig så det täcker min höft. 

- Jag älskar dig det vet du va? säger han.
- Du säger det varenda gång som du går ut ifrån rummet, skrattar jag lätt men slutar tvärt när det tar i, i revbenen.
- Det kanske jag gör men jag menar det verkligen.
- Jag älskar dig med Oscar, ler jag och snabbt känner jag hans mjuka läppar mot mina. 

Orken i mig har försvunnit och det känns mer som att Oscar kysser mig mer än vad vi kysser varandra. 

- Får jag sova? frågar jag trött men slår upp ögonen så fort de stänger igen sig.
- Självklart. Jag väcker dig om någon timma så vi kan äta okej?
- Okej, gäspar jag och lägger mig tillrätta så gott det går i sängen.
- Du är något av det finaste jag har, hör jag Oscar börja när han tror att jag somnat. Du är det dyraste jag äger och jag har sån tur att du är bara min.