Nej mer än vänner, erkände vi.

Äckelsara

Tårarna är slut och jag sitter bara och snyftar. Varför skulle Oscar göra så? Jag vet att jag kanske inte är den snyggaste men Äckelsara?! Jag kollar ut från fönstret och det har börjat regna. Toppen. Vädret representerar mitt humör. Dörren öppnas men jag tar mig inte orken att vända mig om så jag sitter kvar. Sängen tippar lite när Oscar sätter sig ner och jag väntar på att han ska börja prata. Han är tyst. Jag kan inte börja en konversation.

- Maten är klar, säger Oscar tillslut.

Hade han gjort klart maten också?

- Molls...
- Kalla mig inte det, säger jag.
- Jag har alltid gjort det, säger han förvånat.
- Inte tills du började prata med Sara.

Han ställer sig upp och går runt för att sätta sig framför mig. Han tittar upp på mig och jag tittar bort.

- Molly vart har du fått allt det här ifrån? frågar Oscar och lägger sina händer på mina knän.

- Jag såg, svarar jag kort.

Jag vet att man inte ska titta på någon annans sms och man ska definitivt inte erkänna det. Bra gjort Molly. Oscar säger dock ingenting utan han sitter bara och tittar på mig. Han öppnar munnen men säger ingenting. Ingen förklaring kan någonsin förklara varför han skriver med henne och varför han har uppenbarligen träffat henne och älskling!? What?!

- Vad såg du? Du måste använda dina ord Molly.

Det låter som om han pratar med någon som är fyra men just nu så känner jag mig som det. Jag tittar på honom men vänder blicken när jag inser att han redan tittar på mig. Vad ska jag säga? Att jag läste igenom hans sms med Äckelsara. Jag tror inte ens att han vet att jag kallar henne för det. Jo det måste han. Jag har väl sagt det förut? Eller? Molly!

- Vad såg du Molly? försöker Oscar igen.
- Jag kollade vad du och Sara hade skrivit okej? Jag vet att det är fel men jag ville veta varför hon saknade dig och att hon längtar tills nästa gång. Älskling, avslutar jag.

Han tittar chockat på mig. Du skulle inte ha berättat Molly! Han kommer lämna mig nu. Nu är det kört. Det var det roliga. Jag kommer aldrig få någon. Vad händer med mitt liv egentligen? Oscar sitter och håller in ett skratt men jag vet inte att jag har gjort något som ska få honom att skratta. Jag vänder bort huvudet ännu mer och känner en liten rodnad som kommer upp på kinderna.

- Varför skulle jag lämna dig? skrattar Oscar och vänder tillbaka mitt huvud mot honom.
- Varför har du varit inne i mitt huvud och läst mina tankar? frågar jag honom tillbaka.
- Jag har inte varit inne i ditt huvud, skrattar han.
- Jo, säger jag surt.
- Nej.
- Jo.
- Men nej Molls.
- Jo det ha...

Min mening avbryts mitt i när jag känner hans läppar mot mina. Jag reagerar inte först men han lägger en hand på min kind och för mig närmare. Jag ler innan jag kysser honom tillbaka. Oscar drar ifrån men jag öppnar inte ögonen utan ler bara där jag sitter. Han ger mig en snabbt puss och stryker med sin tumme över mina läppar. Jag vill att det här ska vara en sådan där gullig grej som gör att jag glömmer bort vad vi tjafsade om men det gör jag inte. Hon hemsöker mina tankar.

- Så vad var det du ville säga? frågar han.
- Jag vill veta om det är något mellan dig och Äckelsara, säger jag tyst eftersom jag inte vill förstöra det vi har nu.
- Titta på mig Molly, säger han och tittar mig djupt in i ögonen. Det är ingenting mellan mig och Sara och jag kommer in att lämna dig.

Jag andas ut. Han menar det faktiskt. Varför misstrodde jag honom från början för? Jag känner hur ångesten bygger upp och mina fötter tar sig snabbt till andra änden av sängen.

- Va maten klar sa du? säger jag och går ner mot köket med Oscar efter mig.

Han har verkligen gjort allt. Dukat med fintallrikarna, fina vinglas med tropiska drickan bredvid och bestick som ligger fint bredvid. Han har lagt upp kycklingen i en skål och riset ligger även det i en skål bredvid. Det ligger gurka, tomat, morötter, sallad och majs i småskålar och längst ut på bordet så står det två tända ljus. Eller ja, de brinner inte än men jag tar fram tändstickorna och tänder dem och går tillbaka till Oscars sida och lutar huvudet mot hans axel.

- Det är verkligen jättefint, säger jag och tittar mot bordet.

Han svarar inte utan lägger en hand vid min ländrygg och lutar sin kind mot min panna. Så fort jag känner att ångesten kryper på så går jag ifrån Oscar och ställer mig framför bordet istället. Han drar ut min stol och säger till mig att sätta mig och jag ler mot honom och sätter mig medan han skjuter in den och går runt bordet och sätter sig mittemot.

- Vad ska vi ta med hade du tänkt? frågar jag honom när jag ser att det inte finns slevar eller skedar till någonting.

Han kliar sig i nacken och börjar ställa sig upp men jag stoppar honom och går för att ta fram det som saknas.

- Molly du ska inte fixa, hör jag honom säga när jag tar upp en slev till kycklingen. Det var ju jag som glömde sätt dig ner.
- Men nu håller jag ju redan på, säger jag och tar med mig allt till bordet.
- Du får börja, säger han och jag börjar ta av riset.

Köket är lite nedsläckt och det är mörkt ute så man ser alla skuggor som dansar över bordet. En efter en så trippar den ena skuggan efter den andra från ljuset ut på bordet och gör en liten piruett innan den försvinner igen. Antagligen så är det bara jag som ser dem så jag säger ingenting till Oscar.

Vi sitter och pratar och äter i närmare två timmar innan jag börjar gäspa så vi plockar bort från bordet. Oscar ställer in den sista tallriken i diskmaskinen och kommer och sätter sig igen på sin plats mittemot mig. Han tittar på mig och jag kan inte titta tillbaka. Jag har alldeles för lätt för att rodna så skulle jag titta på honom nu så skulle antagligen tomaten titta fram och då skickar han antagligen ut mig härifrån.

- Ska vi gå upp och lägga oss? frågar Oscar. Klockan är ändå tio och med nattmänniskan som du är...

Jag tittar på honom och han skrattar. Han kommer över till mig och tar tag i min hand för att få mig att ställa mig upp. Han lägger en hand på midjan och en hand bakom örat som vanligt innan han lutar sig ner mot mig. Jag raderar mellanrummet mellan oss och lägger mina läppar på hans.

- Jag älskar dig det vet du va? säger han mitt i kyssen och jag ler.
- Jag undgår inte att höra det varje dag, säger jag. Och du vet att jag älskar dig eller hur?
- Jag undgår inte att höra det varje dag, härmar han men ler.

Jag vet att det här kommer funka. Mellan mig och Oscar alltså men jag är aldrig förberedd i livet så vad som helst kan hända men är det något jag vet så är det att jag vill vara här och nu med Oscar. Din Oscar, Molly.