Nej mer än vänner, erkände vi.

Sara. Älskling

Liam och Adam skulle med mamma och pappa till några kompisar till familjen men jag bestämde mig för att inte följa med. Istället bad jag Liam att packa ner lite saker i en väska som står i garderoben och lämpa av den hos Oscar då jag stannar här inatt. För första gången var det nervöst att sova över hos honom. Vi har haft sleepovers förut men det är något speciellt med den här natten. Ni är ju faktiskt mer än vänner Molly. Sant.

Kvart i sex knackar det på Oscars dörr och jag vet att det är Liam så jag springer och öppnar. Precis som jag trodde står han där ute med min väska och ler som vanligt.

- Kläder, tandborste, tandkräm, borste och kudde, säger Liam och tittar på mig.

Oscar kommer upp och lägger en diskret hand på min höft. Hans fingrar måste ha visats eftersom jag ser hur Liams blick åker ner och sen upp på oss igen. Han ler ett leende som inte går att förklara innan jag rör på mig av obehag.

- Och ehm... medicin? frågar jag tyst och tittar ner i backen.
- Medicinen är med, säger han.

Liam ger över väskan till mig och jag tar emot den och ger honom en lång kram. På något sätt känns det som om det är den sista men det är väl ångesten som vanligt som ligger i. Han lägger sina händer på mina axlar och drar mig ifrån honom. Han lägger en hand på min kind och tittar oroligt, men studerande, på mig.

- Medicinen ligger i vänsterfacket, säger han och tittar menande på Oscar.

Han förstod nog vad jag höll på med och Oscar nickar till svar innan han tar tag i min hand och drar mig intill honom. Vi säger hej då till Liam och går in igen. Där inne väntar kycklingen på att bli skuren i bitar. Oscar kom på den dumma idén om att han skulle vara med och laga mat. Även fast jag visste att det skulle bli en katastrof lät jag honom hjälpa till. När vi lagt i kycklingen i stekpannan låter vi den ligga en stund innan vi börjar med paprikan som ska vara i.

- Jag måste pudra näsan, säger Oscar som en gammal tant på sjuttio år och ställer sig upp.
- Jag hindrar dig inte, skrattar jag och Oscar ger mig en puss i tinningen innan han går.

Snabbt kollar jag till kycklingen och vänder på den. När jag sätter mig ner igen vibrerar det i bordet. Vid min första instinkt tar jag upp min telefon men det är inte min och jag kollar upp på bordet. Vid stolen som Oscar tidigare satt på ligger hans telefon och jag tittar snabbt dit för att se att det inte är hans föräldrar som kollar upp oss. Det skulle kunna vara Oscars föräldrar som skriver att de kommer hem tidigare så jag för telefonen närmare mig så jag ser. Skärmen släcks ner och jag trycker på hemknappen för att se vem det var. Det är från Sara och jag kan inte hindra mig själv från att låsa upp telefonen och läsa.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Från: Sara

Hej älskling :* Saknar dig redan och längtar tills nästa gång vi träffas igen!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vadå hon längtar efter att få träffa honom igen? Vadå saknar? Älskling?! Nej nu får det vara nog. Jag lägger ner mobilen på bordet igen när jag läst sms:et minst fyra gånger innan jag ställer mig upp för att skära paprika. Vad håller han på med? Säg inte att han håller på med Äckelsara då får jag ju panik. Försent. Det är redan en panik attack på väg. Håll den Molly. Jag andas in djupt och när jag andas ut kommer Oscar in igen.

- Hur går det? frågar han glatt och sätter sig ner.

Aldrig att han ska få svar. Jag fortsätter skära paprikan och håller sedan i den tillsammans med kycklingen och matlagningsgrädden.

- Molly? säger Oscar.

Jag struntar i honom igen och häller istället i curryn och rör om.

- Molly vad är det? frågar Oscar och ställer sig upp.

Han kommer fram till mig och lägger en hand på nedre delen av min rygg och jag smälter direkt. Nej Molly! Jag snurrar ur hans hand och ställer mig på andra sidan. Oscar följer efter och jag går tillbaka till spisen. Såhär håller vi på. Fram och tillbaka. Jag först och Oscar sen. Han kan ju lägga sina händer på Äckelsara istället. Vart har han haft dem där händer egentligen om han har varit med henne? ALDRIG att han rör dig med dem Molly!

- Molly stå still, säger Oscar och tar tag om min överarm för att få mig att stanna.

Jag tar mig ur även det med tanken om innan att jag inte vet vart han har rört Äckelsara med dem. Jag kan se i ögonvrån hur han börjar bli irriterad men det har han ingen rätt att vara egentligen. Han kommer mot mig igen men jag flyttar på mig. Han suckar högt.

- Seriöst Molly stå still!

Han höjer rösten. Han höjer aldrig rösten åt mig och jag gillar det inte när han faktiskt gör det. Jag stannar upp i mina rörelser, rädd för att han ska slå mig eller något som killarna i skolan gjorde. Sakta faller det tår efter tår ner för mina kinder men jag vågar inte torka bort dem.

- Nej förlåt Molly, säger Oscar lite lugnare. Förlåt men jag vill bara veta varför du är såhär helt plötsligt.
- Du kan ju fråga Sara, mumlar jag.
- Vem ska jag fråga?
- Du kan ju fråga din älskling Äckelsara som saknar dig så mycket och som vill träffa dig igen , säger jag argt i ett enda andetag och går mot trappan.

Jag kommer tillbaka in i köket för att ta bort stekpannan från plattan och Oscar står på samma plats där jag lämnade honom. Mina fötter vänder sig snabbt om igen och klampar iväg som en treåring upp för trappan och in på hans rum.

Det här med att vara mer än vänner kanske inte var en så bra idé i alla fall om han måste ha en sidekick för att jag inte duger. Jävla Äckelsara.