If I only knew...

Kapitel 17

James P.O.V:

Nu börjar det, jag och killarna står utanför Sofies mammas dörr och har precis ringt på den lilla knappen, dörrklockan. Vi väntar på att dörren ska öppnas, det tar ett tag och jag ska precis ringa på igen då dörren öppnas av Sofies mamma.

Hennes ögon är rödgråtna och trötta, avbröt vi i något? Hon är förvånad, vem skulle inte vara det egentligen om det står ett par halvnakna killar framför en?

"Hej?"

Ingen av oss säger något, jag skämms så mycket. Sofies mamma känner direkt igen mig och erbjuder oss att komma in, vi går in, men ingen vågar säga något.

Jag hör Sofie fråga vem det är, nu lär jag få höra massor.

"Det är James och några andra pojkar"

Jag hör hur hon lägger ner något och hennes steg kommer närmare och närmare. Jag vänder mig om för att kolla på de andra killarna och inser att de alla har backat minst en meter, vilket betyder att jag står längst fram.

Nu ser jag henne, hennes ögon är smått röda och jag märker direkt att hon har gråtit. De flesta skulle nog bara tro att hon är trött, men jag känner Sofie och hennes reaktioner.

Hennes hy är felfri, hennes svarta hår har börjat smått brun utväxt och bör färgas om snart för att inte göra en stor skillnad. Hennes ögon kollar förvånat in i mina innan de kollar in min kropp och landar tillslut på killarna bakom mig.

Hennes ansisktsmuskler jobbar väldigt mycket, det märks.

Sofies P.O.V:

Jag kollar på de halvnakna killarna framför mig, eller rättare sagt, de halvnakna killarna bakom min halvnakna vän. Vad fan gör de här, sådär klädda?

"James?"

Han undviker min blick så jag vänder mig till de andra killarna men de kollar bara ner med smått röda kinder.

Min mamma försvinner in i sitt sovrum vilket ger mig chansen att döda killarna. Det ligger en smörkniv i köket så jag kan ju halshugga dem medan min mamma inte är här. Eller så kan jag typ ta ett glas, krossa det och döda dem med det?

"Vad fan gör ni här?"

Jag halv viskar fram det med rasande ögon, att de kom just idag, just då jag och mamma satt och pratade.

"Det skulle vara ett skämt.."

James kollar på mig och jag kan verkligen inte vara arg på honom, han är min bästa vän.

"Gå ner, du stannar."

Killarna går ut och jag är kvar med James i hallen, jag måste säga att hans överkropp är lite distraherande. Jag ställer mig framför honom, så nära att jag kan känna värmen från hans nakna bröstkorg.

Han öppnar sina armar och jag försvinner i den direkt, precis vad jag behövde.

"Vad har hänt?"

Han viskar det extremt tyst och jag känner en rysning gå igenom min kropp, inte bara av hans varma andedräkt som kittlar mitt öra utan för hans händer dras upp och ner för min rygg, på det sättet som han alltid gör.

Mitt huvud ligger på hans varma axel och jag hör hur han andas djupt, andedräkten kittlar mitt öra hela tiden och jag känner rysning efter rysning.

"Min pappa är tillbaka.."

Min röst bryts i slutet och jag vill bara gråta igen, när orden har lämnat min mun känner jag hur James spänner sig och det blir oskönt på hans axel.

"Slappna av."

Jag viskar det och inser se hur fel det låter men han gör som jag säger och slappnar av.

"Var är han?"

Han låter varken arg eller glad, han låter irriterad men samtidigt lite äcklad.

"Han är ute med Savanna."

James nickar och spänner sig igen, fast bara lite. Vi står och håller om varandra en liten stund, jag vet inte hur länge men det känns som tre sekunder.

Plötsligt så släpper han mig och backar ett steg, han börjar leta efter någonting i sin ficka och när jag ser vad han håller i, slår mitt hjärta dubbla slag.