If I only knew...

Kapitel 9

Aidens P.O.V:

Jag känner att jag beundrar henne mycket, jag är inte kär eller något sånt men jag beundrar henne för att hon har gått igenom så mycket men är ändå alltid så glad. Även om det är för att inte visa någon svaghet så visar hon att man kan njuta av livet även om det har varit hårt och jobbigt innan, jag menar det finns nästan inget som är värre än våldtas av sin brors vän!! Jag önskar hon kunde berätta för mig hur hon gör det, jag älskar det sättet som hon ändå litar på killar efter det som hände, man hör ju ofta att tjejer som har blivit våldtagna inte vågar lita killar/män men så är det inte med Sofie.

Hon dansar med Lee men inte lika avslappnat som innan utan jag ser hur hon spänner sina muskler och ser samtidigt djupt tänkande ut. James och jag står nu framför de tre killarna som fortfarande står här och kollar på oss. Jag känner rädsla från dem, jag känner deras osäkerhet hela tiden, vem skulle inte vara osäker nära Sofie? Har ni sätt henne slåss?

Jag får ögonkontakt med henne och ser osäkerhet i hennes blick också, varför vet jag inte men det känns som om alla är osäkra på vad de ska göra. Jag känner en hans på min arm så jag kollar snabbt ner och ser James hand som drar bort min hand bak, inte förrän nu har jag märkt att jag hade gjort mina innan avslappnade händer till knogar.

Jag slappnar av mina händer så att de hänger lugnt ner med mina armar. Plötsligt är Sofie och Lee påväg mot oss igen och då känner jag hur mina händer spänns igen.

Sofies P.O.V:

" Kan inte ni bara gå? Ni förstör min tid med mina vänner? " De tre killarna kollar skeptiskt på mig men vänder sig sen om och går iväg, antar att de inte visste vad de annars skulle göra.

Jag vänder mig mot James och Aiden som kollar på mig med förvånade miner. " Vad? " De kollar på mig innan de tar och börjar skratta, of course, här i New York kan man köpa droger var som helst.

" Vad tog ni för något? " De kollar på varandra och börjar sen bara skratta ännu mer, vad är det för fel på dem? Jag tar tag i James axlar och håller hårt i honom.

" Ta det lugnt! Vi tog inget men vi stod och mördade dem med våra blickar länge och sen kommer du med en mening och sen är de borta! " Jag skrattar till och känner att det är ett riktigt skratt och inte ett fejkat som jag har skrattat så många gånger, som inte betydde något för mig.

Jag sneglar lugnt mot Lucas, eller iallafall dit där han var innan för att det är helt tomt där nu, ingen av killarna syns. Jag känner en hand som tar tag om min och kramar den mjukt och när jag kollar upp för att se vem handen tillhör får jag syn ett leende. Det leendet som har fått mig att skratta igår, det leendet som tillhör en underbar kille vid namnet Matt.

Matt ger mig ett leende och kramar om min hand lite hårdare för att visa sitt stöd och i hans ögon kan jag verkligen se oro. Han oroar sig över mig, de orden upprepas i mitt huvud ett par gånger innan en annan fråga tar dess plats, varför?

Varför bryr sig människor så mycket, eller iallafall låtsas bry sig för jag har lärt mig att det finns ord som egentligen bara är ord, utan någon mening. Jag vet att jag borde försöka tro på att människor bryr sig men det är problemet, jag har trott för mycket.

Jag ger Matt ett leende när hans min förändras från det oroliga leendet till en min som jag inte kan tyda men den är inte bra.

Jag släpper Matts hand och börjar röra mina steg mot baren där jag ska beställa min underbara klassiker. " En vodka med tonic " Bartendern nickar mot mig medan han börjar fixa drinken som han sedan ger till mig.

Jag betalar för drinken och sveper den lite för snabbt för att allt börjar snurra i några sekunder. Jag vet att alkohol inte är lösningen till mina problem men den hjälper iallafall att glömma, glömma allt skit och allt som inte är perfekt med mig och mitt liv. 

Jag hör att James säger något till någon men jag bryr mig inte, just nu vill jag bara försvinna, byta kropp, låta min själ flyta iväg så att den kan skippa alla problem som finns i denna världen, skippa allt skit som denna världen erbjuder oss, skippa allt. 

Jag bara står här, någon kramar om mig men jag bryr mig inte ens om att svara eller se vem det är som kramar mig, vilken mening? Samma person börjar dra i min arm och jag låter den, jag vill bara bli lätt som en fjäder, som en fjäder som kan lyfta upp mot himlen när vinden kommer och ropar på den. Har ni någonsin tänkt på att vi människor är fast, instängda och fångade i en värld av både lycka och sorg, men världen är inte rättvis. Det finns personer som får mer glädje än andra och personer som får mer sorg i sitt liv än andra. Det sägs finnas många förklaringar till det, gud, någon magisk kraft eller till exempel slump men jag, jag tror inte på slumpen. 

Allt som vi gör och går igenom har någon mening, den meningen är kanske att förbereda oss för framtiden eller kanske för att bara straffa oss. Den mest troliga förklaringen enligt mig är gud, en man som vill förbereda oss för skit men på något sätt lyckas inte alla klara av den träningen vi får av honom, de lämnar oss för himlen.Jag ska klara av träningen, jag ska inte låta något eller någon stoppa från att klara denna utmaningen perfekt och som en hel person. " Vad tänker du på? "

Aidens P.O.V:

" Vad tänker du på? " Sofies ögonbryn är ihop dragna samtidigt som hon kollar upp mot den mörka natthimlen, hon ser oroad ut men inte helt. Hon ser ut att tänka djupt på något som oroar henne på något sätt fast vem vet, när jag är full har jag en tendens till att tänka på enhörningar. Hennes ögon flyttas mot mig medan rynkan som kom upp innan är kvar men tar snabbt och försvinner när hon ger mig ett leende. Vi står på parkeringen där vår bil stod innan medan de andra killarna åkte för att hämta något från hotellrummen. 

Plötsligt är hon framme hos mig och pressar sin kropp mot min medan hennes armar sätts runt min midja och hennes ansikte kraschar in i mitt bröst. Jag sätter mina runt hennes midja och kramar om henne, jag har en känsla av att hon inte gråter så ofta för hon verkar verkligen skakad. Ohh, gud om du finns där ute låt mig aldrig se en tjej såhär, såhär sårad.