If I only knew...

Kapitel 25

Jag står böjd över en toastol och tömmer min mages innehåll. Jag spolar medan jag ställer mig upp och kollar på mig själv i spegeln. Allt ser fortfarande okej ut förutom mitt läppstift som jag snabbt fixar. Jag är på någon fest, hemma hos någon, jag kom hit med någon, någon gång.

Jag kommer helt ärligt inte ihåg. Jag var och dansade med Lee, sen ringde någon och bjöd mig till festen. Jag vet inte ens var jag har fått dessa kläderna ifrån och varför jag ens följde med.

Mitt samtal med Simon fick gjorde mig upprörd men inte tillräckligt mycket, var det något annat som hände idag?

Jag låser upp toan och den kvava luften träffar mig hårt. Jag går ner för trappan och finner mig i det stora vardagsrummet. Jag går till köket och ser massa flaskor överallt, jag börjar kolla vilka som fortfarande något i sig och till slut hittar jag en som jag tar med mig och går ut på altanen. Jag sätter mig ner och tar några klunkar av den.

Någon sätter sig bredvid mig och börjar prata, jag känner igen rösten men jag är för full för att faktiskt inse vem den tillhör.

Min mobil börjar ringa och jag svarar utan att kolla vem det är.

"Sofie? Var är du?"

"På fest."

Jag tar några klunkar av flaskan till och känner den brinnande vätskan rinna ner i min hals. Jag lägger ner min telefon utan att lägga på och börjar kolla i mina fickor, inga cigaretter.

Jag går fram till en tjej som röker och hon bjuder mig på en. Med cigaretten i ena handen och flaskan i den andra lämnar jag huset och börjar gå hem. Jag går längst gatorna och inser efter en stund att jag ej vet var jag är. 

Jag fortsätter att gå framåt, vinglandes från sida till sida. Jag försöker komma ihåg hur jag hamnade här och hur jag ska ta mig hem. Men jag vill inte hem, jag vill inte hem till Mike, jag vill inte hem till en orolig Max. Men jag vill hem. 

Jag sätter mig ner på trottoarkanten. Vad gör jag ens med mitt liv. När jag flyttade hit kände jag ingen, och i början var det hemskt. Men sen träffade jag Simon, James, Micheal, och alla de andra. Jag föll för Simon, och jag kände mig säker med honom. Det tog tid men jag älskade nästan honom, jag ville ha honom nära mig. Sen kom Max och Mike tillbaks. Och Simon åkte iväg. Och vad som hände sen efteråt vet jag inte. Det enda jag vet är att allt är en röra. Gav jag upp på Simon för snabbt? 

Förlät jag Max endast för att jag inte klarade av ensamheten? Förtjänade han ens det? 

Jag sitter på trottoarkanten och gråter. Jag gråter salta tårar och inser att jag inte har någon kontroll över mitt liv. Jag älskar Max, det har jag alltid gjort, och kommer alltid göra. Jag känner så sjukt mycket för Simon och även om allt jag känner just nu mot honom är ilska, så vet jag att jag någonstans djupt inne är sårad. 

Jag lät människor komma nära mig igen. Jag blev svag och mjuk. 

Jag blev så svag att jag sitter och gråter över killar mitt i natten, alldelles för borta. 

Och i denna stunden, när jag sitter på trottoarkanten torkandes mina tårar, bestämmer jag mig för något. Jag ska aldrig låta någon såra mig igen, jag ska aldrig låta någon komma så nära mig igen. Inte Max, inte Simon, inte någon annan jävla kille heller. 

Jag påminner mig själv om det medan jag ställer mig upp och fortsätter att gå, jag ger inte upp.