Min vackra ~ Foscar

Kapitel 5

Jag hörde Min vackra utanför badrummet. Jag hörde hans oroliga rop på mig.

Felix, felix min vackra vad hände? Sa jag något olämpligt? Hur mår du?

Frågorna bara fortsätter.

Han börjar rycka i handtaget och jag grips av panik. Känner mig så liten. Förstår inte hur ett sådant stort krig kan påga inom mig. Kryper in i badrummets hörn. Hör fortfarande det rycka i dörrhandtaget. Försöker snyfta tystare. Försöker inte höras. Allt för att min vackra inte ska vara orolig.

Hör ett klick och min vackra kommer in. Vägrar se honom in i ögonen. Det är för farligt i denna stund. För jag vet att hans oroliga blick kommer få det att brista igen.

Han sjunker ner bredvid mig. Omfamnar mig hårt från sidan. Så sitter vi ett tag. Det är bara mina snyftningar och min vackras andetag som hörs i det ekande badrummet. Min vackra sätter sig mitt emot mig. Tar två fingrar under min haka och min blick tvingas till hans ögon. Då säger han de orden. Orden jag aldrig vill höra. Orden jag varit rädd för. Orden som gör att kriget inom mig blir värre.

Felix jag blir orolig. Vad har hänt? Hör jag hans vackra röst säga. Fast denna gång hör jag på hans röst att han är rädd, orolig.

Jag blir tvungen att snabbt komma på en lögn. Det gör så ont att ljuga för jag vet att min vackra bara skulle vilja hjälpa mig men att se honom orolig är det värsta som kan hända.

Nä jag fick bara en väldig huvudvärk. Det är nog bäst att jag går och lägger mig igen. Säger jag tyst, rädd för vad han ska svara. Rädd för att han ska bli orolig. Rädd för att han ska fråga mer.

Du måste verkligen säga till om något är fel min vackra hör jag honom svara.

Jag vill svara med ja, jag lovar. Men jag kan inte lova. Jag kan inte lova att berätta om kriget inom mig.

Ja okej. Väljer jag att svara.

Om min vackra bara visste, om han bara visste.