Drakens tand

Kapitel 1 - Kalabalik i Belser

Yxan slog ned i det tjocka ekbordet med en smäll. Det blev tyst i rummet och de enda ljud som hördes var sprakandet från eldstaden och det låga surrandet från yxskaftets vibrerande. Seijdon tittade först på yxan i bordet, sedan på mannen som slagit ned den där. Det var onekligen en storvuxen man - och en stor yxa därtill.

-Flickan. Kommer. Med mig!, skrek Yxans ägare och lyckades spotta en mindre sjö både på sig själv och Seijdon.

Seijdon torkade saliven från ansiktet. Han beräknade tyst sina chanser. De var tre uniformerade väktare från Kungliga Gardet, varav en av dem tämligen storvuxen. Alla tre var ordentligt beväpnade och sannolikt var de alla tränade med vapen sedan barnsben.

Oddsen var alltså någorlunda jämna. Han flinade och vinkade litet åt den förskrämda alvflicka som satt på bänken bredvid honom. Det föreföll inte att lugna henne särdeles mycket. Seijdon suckade.

-Nej, sade han. Nej, jag är ledsen, men hon och jag måste vidare.

Den stora mannen framför honom fick ett raseriutbrott och började vilt slita i yxan för att få loss den ur bordet och kunna använda den till annat. Att slå i skallen på Seijdon, fick man förmoda. De andra två uniformerade soldaterna rörde sig sakta närmare.

-Flickan..., började mannen igen, för att sedan plötsligt hosta till och bli tyst.

Hela rummet såg på, när han sakta förde upp händerna mot halsen och gav ifrån sig ett väsande ljud. Sekunden efter började blod strömma ur hans mun och han föll handlöst framåt.

Innan hans kropp slagit i bordet var Seijdon uppe på fötter och på språng. Mitt i språnget snärtade han iväg den andra av sina små kastknivar. Den träffade den högra av de två soldaterna i ögat och denne gav ifrån sig ett lika kort som hjärtskärande tjut då han föll.

Den tredje soldaten hann uppfatta att något höll på att hända och tog ett steg mot utgången, samtidigt som Seijdon landade på huk mitt i rummet. Längre än så hann soldaten dock inte. En tredje kniv fann sitt mål och den sista soldaten i rummet sjönk sakta framåt, medan hans hand kraftlöst sträckte sig efter den stickande smärtan i nacken.

Lika snabbt som det börjat var det över. Seijdon klev bort till de två fallna soldaterna och tog tillbaka sina knivar, torkade av dem på de fallnas kläder och stoppade in dem innanför bältet. Den tredje mannen var han tvungen att föra in sin hand i munnen på, för att återfå sin kniv. När han vickat loss den var den täckt av tjockt rött blod.

-Så fruktansvärt grisigt, klagade Seijdon högt medan han rengjorde även den sista kniven och stoppade den innanför bältet. Skulle det verkligen vara nödvändigt?

Ingen svarade honom. Samtliga inne på den lilla tavernan var mycket upptagna av att se åt ett annat håll. Vilket annat håll som helst.

Hade den fria staden Belser haft ett måtto, hade det mycket väl kunnat vara just detta: Se åt ett annat håll. Det var så staden överlevt så länge, det var så den i realiteten kunnat värna sitt självstyre, trots att den egentligen låg inom Rikets gränser: Genom att se åt ett annat håll.

Staden och dess invånare såg åt ett annat håll när smugglare, motståndsmän eller fredlösa passerade igenom. Och på samma sätt gjorde man när Rikets soldater någon gång glömde av att deras mandat att systematiskt plundra, mörda eller kidnappa, inte sträckte sig in innanför stadsmurarna. På så sätt lyckades stadens styrande balansera på självständighetens slaka lina. Staden Belser var accepterad av alla, men älskad av ingen.

För Seijdon var den alltid förknippad med brådska. Det var en plats att hasta till, eftersom den var lite tryggare än sin omgivning, men påfallande ofta också en plats att lämna snabbt och tyst. Nu var ett sådant tillfälle. Om någon timme skulle ryktet ha spritt sig över hela staden och Kungliga Gardet skulle inte dra sig för att sända in ett helt kompani innanför murarna efter detta.

-Kom Prinsessa, sade han lugnt och drog upp den lilla alvflickan från bänken. Det är dags för oss att lämna Belser bakom oss och söka oss mot nya djärva mål.

Bara några minuter senare satt de till häst och red lugnt ut genom stadsporten. Så länge de syntes från staden, höll Seijdon kurs rakt österut och rörde sig i maklig takt. Så fort han bedömde att de var utan synhåll, kastade han om kursen och ökade farten. Nu red de för fulla tyglar norrut.

Medan de sprängde fram genom den än så länge tämligen glesa skogen, räknade Seijdon tyst för sig själv. Om allt gick vägen skulle de hinna till gården vid Törne just innan det blev mörkt. Och förhoppningsvis just innan det Kungliga Gardets stridshästar.

Han vände sig om till alvflickan på hästen och skrek:

-Se så, Ers Höghet. Sätt fart nu. Vila får ni göra när vi nått fram till er far!

Hon svarade inte, utan blängde bara surmulet på honom med sina stora, svarta ögon. Hon ökade dock farten märkbart och strax fick han koncentrera sig på att kunna följa med i hennes tempo.

Solen rörde sig sakta ned mot trädtopparna. Om en stund skulle den gå ned bakom dem. Då skulle de förhoppningsvis vara i säkerhet. Antingen det, eller så skulle de vara döda.