Drakens tand

Kapitel 7 - Onkut Gamle

Någonting var fel. Det var uppenbart redan innan de kom in i själva Houkarne. På de gårdar som låg utmed vägen söderifrån syntes inga människor till. Inga män eller kvinnor arbetade på fälten, inga barn lekte i skogsbrynet.

De var dock välskötta och på intet vis förfallna. Antingen var gårdarna alltså alldeles nyligen övergivna, eller så hade befolkningen något skäl att hålla sig undan. Ingetdera var ett positivt tecken.

Seijdon var därför på helspänn när de red fram till öppningen på den stockomgärdade byn. De två portarna stod som väntat öppna. De vaktades av två spjutbeväpnade unga män. Genom öppningen kunde Seijdon skymta såväl Onkut Gamles stora långhus som den breda träbron över ån. Den vara bara några hundra steg bort.

De höll alla blicken framåt och försökte undvika att väcka uppmärksamhet när de red in mot byn. Seijdon nickade avmätt mot vakterna när han passerade dem. Tre män och en alvflicka var dock inget vanligt följe i skogarna runt Houkarne. De märktes.

-Är du den som kallas Seijdon Svarte?, ropade en av vakterna och tog djärvt ett steg framåt.

Seijdon kisade mot solen och log ett vargleende mot vakten som ropat hans namn. Nu fanns inga skäl att låtsas längre. Nu gällde snarare att sätta sig i respekt.

-Bland annat, svarade han. Bland annat. Men jag har många namn...

Vakten hade uppenbarligen hört några av dem, för hans ögon vidgades när Seijdon lät sin hand långsamt glida ned mot bältet och kastknivarna. Det vargliknande leendet lämnade aldrig Seijdons läppar och hans ögon lämnade aldrig vakten. Sammantaget var det mer än nog för att göra vakten nervös.

-V-välkommen till Houkarne, stammade han fåraktigt fram. Jag har order att omedelbart föra er till Onkut Gamle. Han... han vill tala med er.

Seijdon höll in hästen, nickade och vände sig om till de andra. Arm fingrade på handtaget till sitt svärd, men Seijdon skakade på huvudet. De skulle bli tvungna att dräpa alla vuxna män i byn om de valde den vägen. Än var det inte dags att utmana Onkut Gamles auktoritet.

-Så trevligt, sade han. Nå, så ta oss då till honom.

De satt av och lät sig föras genom byn, fram till Onkut Gamles långhus. Det var, som sig bör, byns största hus. Där de flesta andra hus i byn var bruna och osmyckade, var Onkut Gamles långhus målat i en lysande röd färg. Magiska runor var målade i svart över huset långsida. Onkut Gamles vidskepelse var vida känd.

Utanför dörren till långhuset stod ytterligare vakter. De här var större, muskulösare män. De hade full rustning och bar långsvärd. På de hela taget såg de för Seijdons öga ut att vara legoknektar eller lejda banditer. Sannolikt från någon av de västra gränsstäderna.

-Är det dom?, frågade den ena av vakterna vid långhuset sammanbitet.

Den vakt som fört dem till huset nickade bara till svar. Han gestikulerade mot de tre männen och alvflickan för att visa att han lämnade över ansvaret för dem. Sedan vände han på klacken och skyndade tillbaka till sin post vid porten, långt borta från Seijdon och de andra.

-Det är tydligen vi, sade Seijdon och log. Är vi alltså väntade?

-Herr Onkut väntar er sedan länge, fick han till svar. Han har sett er ankomst i runorna.

Vakterna tog ifrån dem deras vapen, eller åtminstone så många de kunde finna. Seijdon lät dem göra sitt jobb. Han fruktade i grunden inte Onkut Gamle. Den Gamle var girig och kanske smått galen, men sannolikt inte tillräckligt girig och inte tillräckligt galen för att ge sig på Seijdons sällskap. När vakterna tagit deras vapen, leddes de in genom dörren till långhuset. Därinne var det svart som natten.

Ett långhus var för all del nästan alltid mörkt och rökigt. Det var svårt att få in tillräckligt mycket med ljus, även med alla luckor fråndragna, för att ordentligt lysa upp i alla vrår och eldhärden mitt i den stora salen gav alltid ifrån sig rök i mer eller mindre rikliga mängder. Mörker och rök var långhusets följeslagare.

Onkut Gamles långhus var dock mörkare och rökigare än de flesta andra. Salen gav Seijdon en känsla av unken källare. Den luktade av död och galenskap. Det tog en god stund för hans ögon att vänja sig vid mörkret där inne och se något över huvud taget. När hans ögon vant sig vid mörkret, stack röken i dem och gjorde att det fortfarande svårt att se därinne. Här behövde vädras.

De banade sig väg mellan bänkar och bord som stod utspridda i salen. När de passerat eldhärden, stannade den vakt som ledde dem. Seijdon kunde nu se att det satt ett antal hukande figurer i skumrasket längst ned mot kortväggen.

-Stig fram du Seijdon Svarte!, hördes så en lismande röst inne ifrån halvdunklet. Stig fram!