Drakens tand

Kapitel 3 - Ett hundgöra

Dunsen från den bastanta dörren följdes nästan omedelbart av två än dovare dunsar utifrån, när de förföljande hundarna ilsket kastade sig mot dörren. Hundarna skällde, gläfste och krafsade frustrerat på dörren, men den visade inga som helst tecken på att ge vika. De var för tillfället i säkerhet inne i huset.

Seijdon såg sig om i rummet. Det första han noterade var att de inte var ensam därinne. Två tämligen storvuxna män stod på varsin sida om dörren och såg på honom. Alvflickan hade också sett dem och satt med ryggen hårt pressad mot väggen och stirrade vilt från den ene till den andre av de två männen. Hon höll upp sitt halssmycke med båda händerna, som en sköld mot dem och väste varnande, som ett jagat djur.

Ett brett leende spred sig över Seijdons ansikte. Det var för all del två fula ansikten som stirrade på honom, men de var bekanta. Han reste sig mödosamt upp och viftade avvärjande med handen.

-Ta det lugnt Prinsessan, sade han. De här två är med oss...

Han pekade på mannen till vänster, en storvuxen man i full stridsmundering, med yvigt rött hår och vildvuxet skägg i samma färg. Mannen log och vinkade med en enorm hand. Den andra handen vilade tungt på handtaget till ett stort svärd.

-Det här är Arm, sade Seijdon. En av de bästa svärdsmän jag mött. Och den andra tvålfagra pojken är Daneival. Han går inte av för hackor han heller.

Daneival log ett perfekt leende med perfekta tänder. Skönheten som skulle funnits där förstördes dock fullständigt av det illröda ärret som löpte tvärsöver hans i övrigt helt perfekta ansikte. Effekten blev därför snarare djupt kuslig än välkomnande.

-Och det här är Prinsessan...

-Tofvuir Tranchon, avbröt alvflickan trotsigt. Jag är Tofvuir Tranchon.

Både Arm och Daneival nickade. De visste mycket väl vem hon var. Hon var själva orsaken till att de nu befann sig i Törne ödegård, omgivna av Rikets soldater.

Seijdon var märkbart lättad över att finna de två männen på plats och omfamnade dem hastigt. Chansen för att de skulle ta sig levande härifrån hade nu ökat märkbart. Den späda alvflickan reste sig vigt och hälsade sedan lika artigt som tyst på de båda männen. En kort stunds tystnad lade sig därefter över rummet och det enda som hördes var hundarna utanför dörren.

-Vi borde nog göra något åt dem, medan tid är, sade Arm.

De andra nickade instämmande. Seijdon vinkade åt alvflickan att dra sig undan från dörren och sedan ställde sig de tre männen med dragna vapen i en vid halvcirkel innanför dörren, redo att göra slut på de två hundarna. Arm räknade till tre och ryckte sedan upp dörren. Utan att tveka så mycket som ett andetag, kastade sig de två vildsinta bestarna rakt in i huset.

De stora hundarna hade jagat upp sig till ett tillstånd av frenesi utanför dörren, så när de nu kastade sig in i huset var det med ett rytande. Deras käftar var löddriga av fradga och de gav ifrån sig ett smällande ljud när de högg besinningslöst i luften framför sig. Tillsammans med den påtagliga och vidriga stank de spred runt sig, var det sannolikt nog för att få otränade män att vända och springa.

Seijdon, Arm och Daneival var dock både tränade och beväpnade. Det föll dem inte in att vända och fly. De stod lugnt kvar och lät stålet tala.

Arm klöv den första hundens huvud med en enda snabb och hård rörelse. Besten stelnade till i språnget och föll sedan ljudlöst till marken vid hans fötter. Den andra hundens slut blev också det abrupt. Daneival var lika snabb som skoningslös med sina två sylvassa kortsvärd. Hans rörelser var för snabba för ögat, men resultatet var väl synligt. Blodet sprutade plötsligt ut ur djurets kapade strupe, det sprattlade till med bakbenen och sedan var det över.

Kvar i rummet var bara hundarnas lik - och deras stank. Den låg tjock och kväljande i rummet, så tjock att man nästan kunde ta på den. Alvflickan hostade till och såg ut som om hon skulle få upp morgonens magra frukost.

-De måste ut om vi ska kunna andas, sade Seijdon resolut.

Han tog ett fast grepp om de två stinkande hundarnas svansar och drog dem sedan med raska steg ut genom dörren och runt till husets baksida. Där lade han dem utan vidare ceremonier ifrån sig och skyndade tillbaka in i huset. Just som han slank in genom dörrhålet, tyckte han sig se en rörelse upp i skogsbrynet.

-Vi har fått gäster, väste Daneival. Jag räknar till tio stycken där uppe. Rikets soldater i full stridsmundering.

-Låt dem komma, sade Seijdon sammanbitet. Låt dem komma.