Drakens tand

Kapitel 9 - När man talar om alver

Seijdon talade tre språk tämligen obehindrat. Han kunde göra sig förstådd på två eller möjligen tre till. Utöver det kunde han alla nödvändiga svordomar på åtminstone ytterligare fem språk. Ändå hade han uttömt dem alla när han nu förbannade sin egen dumhet.

De stod på den lilla öppna platsen framför Onkut Gamles långhus, med händerna bundna framför sig. Någon hade för säkerhets skull bundit en trasa tämligen hårt över alvflickans mun. Hon bet i den och stirrade sig ilsket omkring med svart blick.

Hela byn hade kommit ut och stod nu i en halvcirkel omkring dem. Stämningen var spänd och de västländska legosoldaterna höll samtliga ena handen på svärdsfästet i något slags försök att verka bistert professionella. Den militära makten här stod dock de tre kandourierna för. De å sin sida var de enda som såg helt oberörda och avslappnade ut.

Onkut Gamle kände sig manad att tala när han såg alla människor som samlats framför långhuset. Han vaggade lite fram och tillbaka och harklade sig sedan ljudligt. Harklingen lät närmast som skriet från en stressad gås och byborna skruvade oroligt på sig runt honom.

-Mina kära vänner, ropade han och rösten skar sig redan halvvägs.

Seijdon kunde inte låta bli att dra på munnen en smula. Det här kunde trots allt komma att bli ganska underhållande.

-Idag har vi gjort världen och Riket en stor tjänst! Vi har infångat och oskadliggjort den ökände Seijdon Svarte. Han som så ofta jämförts med Den Onde själv, står nu fjättrad framför er, from som ett lamm!

-Bää, bräkte Arm högt, samtidigt som han log förtjust. 

När Seijdon blängde surt på honom, fick han bara en belåten blinkning till svar. Han suckade teatraliskt och himlade med ögonen åt Arms barnsligheter.

Onkut Gamle stördes dock märkbart av bräkandet från fångarna. Han kom av sig och såg sig nervöst omkring bland de församlade. Även byborna visade tecken på att bli en smula nervösa av att fångarna inte föreföll vara direkt lamslagna av skräck.

-När vi skickat tillbaka dem och den alvflicka de kidnappat, till Rikets huvudstad, kommer hela vår by att belönas rikligt av kungen, kacklade Onkut Gamle snabbt vidare. Vi kommer att få se rikedomar vi aldrig kunnat drömma om!

Det hade möjligen kunnat framstå som lite oklart varför den kidnappade flickan, inte bara var bunden, utan också försedd med munkavle. Ingen föreföll dock oroa sig för den motstridiga detaljen. När deras ledare väl nämnt rikedomar, slutade folkhopen att lyssna på annat.

Deras gudom, Hersaheth, sade visserligen tydligt och ofta i de heliga skiftrullar som förvarades i byns bönehus, att den snabbaste vägen till paradiset gick via fattigdom och hårt arbete. Det var ett religiöst påbud som till vardags gav byborna stark förtröstan. Av de församlades uppsyn fick man dock förmoda att de alla nu var beredda att ta en liten omväg på vägen till himmelriket.

-Vi kommer att kunna skaffa slavar till arbetet på fälten. Vi kommer att kunna lägga nya tak på alla hus. Och vi ska bygga ett nytt, större långhus! Vår marknad kommer att blomstra och fyllas av varor från när och fjärran! Vi kommer kort och gott att äta mer och bättre - och arbeta mindre!

Nu hurrade byborna och all oro verkade som bortblåst.

-Och sist men inte minst skall vi bygga ett riktigt tempel åt Hersaheth, som tack för att han belönat vår strävan och vårt hårda arbete, avslutade Onkut Gamle sin utläggning och hade därmed byborna helt i sina händer.

Byborna tackade Hersaheth och gratulerade varandra om vart annat. De fattade varandras händer och deras ansikten riktigt lös av förväntan, inför tanken på en framtid som kännetecknades av fulla magar och torra bäddar. Någon rördes så pass starkt att han till och med fällde en tår av lycka.

-Det kan kanske vara klokt att börja med att lägga pengar på att bygga på pallisaden, sade Seijdon sakta,sakligt och med hög röst. Ja, bara ifall någon norrifrån skulle få höra att ni sålt oss menar jag. Eller om alverna skulle få veta vad ni gjort med prinsessan här.

Detta skapade trots allt en viss oro bland byborna, men Onkut Gamle spottade bara framför sig och hytte ilsket med näven mot Seijdon.

-Du har inte många vänner kvar Seijdon Svarte, fräste han fram. Och alver? Alver?

Han skrattade tillgjort.

-Här har inte varit alver i Houkarne sedan jag var en liten pojke och att det skulle hända igen i min livstid är lika troligt som att...

Innan han hann avsluta meningen delade folksamlingen framför honom respektfullt på sig för att släppa fram en nykomling. Denne var huvudet högre än alla bybor och klädd i en praktfull alvisk stridsutrustning. När han sedan stannat framför den gapande Onkut Gamle och tagit av sig sin pråliga gyllene hjälm, rådde det inte något tvivel om saken: Det var en alv i byn, igen.