Drakens tand

Kapitel 5 - Drakens tand

Det mesta gick fel för det Kungliga Gardet när de stormade in i långhuset. Den man som var först in över tröskeln, snubblade på en trasig, upp- och nedvänd pall som låg mitt i hans väg. De två män som följde tätt efter hade ingen möjlighet att stanna, utan föll i sin tur över honom. De övriga fem tvingades därför stanna upp sitt anfall mitt i dörrhålet.

De möttes också omedelbart av de förskansade männens motattack, av Arms svingande bredsvärd, av Daneivals båda sylvassa kortsvärd och av Seijdons kastnivar. De tre första männen låg döda på golvet innan de andra fem ens tagit sig in i huset. De kungliga trupperna hade därmed förlorat båda de två faktorer som till en början möjligen talat till deras fördel: Farten och numerären.

När de resterande fyra soldaterna och deras kapten klev över sina kamraters döda kroppar och lyckades tränga sig in i huset, var oddsen på många sätt jämnare. Det Kungliga Gardet var en formidabel fiende på slagfältet. Det var en väloljad krigsmaskin, med vältränade och väldisciplinerade män. Nu befann de sig dock i en situation som påminde mer om ett krogslagsmål än ett fältslag. Det var inte till deras fördel. Ändå fortsatte de bara rakt framåt.

Arm möte den första soldaten som tog sig in i rummet och svingade bredsvärdet så kraftfullt att det skar rakt igenom såväl dennes tunna rustning som överarm och därefter krossade hans bröstkorg och slog ett djupt sår in i sidan på honom. Mannen hostade till och blodet rann ur hans mun när han föll. Invid honom stirrade en annan soldat redan förvånat på två kastknivar, vars handtag stack ut från hans bröst. Medan ljuset slocknade i hans ögon, sjönk han sakta ned på knä.

De sista två soldaterna sprang in i Daneival. Han mötte dem med ett smalt kortsvärd i vardera handen och rörde sig så fort att de två soldaterna hela tiden var steget eller rörelsen efter. Han skar dem, stack dem och rispade dem med snabba utfall på snabba utfall, tills han avslutningsvis, till synes retfullt enkelt, samtidigt stötte de båda bladen rätt genom sina motståndares strupar.

Gardet dör, men ger sig inte, hette det i krönikorna. Kaptenen delade dock till syvende och sist inte poeternas uppfattning att en ärorik död var att föredra framför en taktisk reträtt. När han såg förödelsens framför sig slängde han helt enkelt sitt svärd och sprang.

Den första kastkniven träffade honom strax över ryggslutet. Så stark var dock hans vilja att komma undan att han fortsatte ytterligare två steg mot dörren, tills den andra kastkniven träffade honom i nacken. Han föll och låg sedan döende på golvet, medan hans ben såg ut att fortfarande försöka springa. Sedan var allt stilla.

-Jisses, sade Daneival, medan han torkade blodstänk från sitt ansikte. Vad var det där egentligen? Jag menar, varför rusade de mot oss så där på ett led?

-Arroganta stackare, muttrade Arm. De sprang ju som får till slakt.

Seijdon skakade förundrat på huvudet. Det var inte alltid lätt att begripa hur Rikets trupper resonerade. De var helt enkelt så vana att kunna hantera varje motståndare och skrämma dem till flykt genom sitt blotta antal, sin bättre beväpning och sin militära träning. Dessa åtta fick betala priset för sin arrogans.

Åtta? Men Daneival hade sett...

Plötsligt hördes ett högt hostande ljud från dörren. Där stod nu två alldeles för unga soldater. Båda var livrädda, båda hade pilbågar med strängarna nervöst spända. Den ene hade just fått upp delar av sin middag vid åsynen av de dräpta kamraterna. Ris och bönor såvitt man kunde se.

Deras ögon och pilbågar rörde sig vilt flackande genom rummet. Arm, som stod närmast dem, höll ut sina händer från kroppen, samtidigt som han långsamt rörde sig bakåt. Gesten var tänkt att lugna de två unga bågmännen, men det blodiga svärdet i hans högra hand hade närmast omvänd effekt.

Seijdon sträckte sig sakta, sakta efter den sista kniven i bältet. Den tunna lilla alvflickan bakom honom var dock snabbare. Med en snabb och mjuk rörelse kastade hon någonting som såg ut att vara en liten påse med gryn mot männen vid dörren. De förstod inte faran förrän det var försent.

-Edissalve!, viskade hon och påsen exploderade i luften.

Ur den sköts tiotusentals glittrande små skärvor, nästan som snöflingor av kristall. De föreföll hänga i luften ovanför de två soldaterna vid dörren för ett kort ögonblick, sedan slog de som en hagelskur ned i dem. Omedelbart, utan att yttra ett ord eller göra ett ljud utöver ett lågmält suckande, föll de båda döda till marken.

-Tofvuir Tranchon, sade Daneival tyst och stirrade på de perforerade liken framför sig. Drakens tand!

Alvflickan nickade. Just så var det. Hon var Tofvuir Tranchon. Hon var Drakens tand.