Drakens tand

Kapitel 8 - Minnet av Kandoura

När Seijdon gick närmare såg han att Onkut Gamle åldrats sedan han sist såg honom. Det vita håret hängde i ovårdade och oordnade tovor från huvudet. Skägget var vildvuxet, vanvårdat och såg ut att innehålla en inte oansenlig mängd matrester.

Men det han slogs av var ändå ögonen. Onkut Gamles ögon stod ut ur sina hålor. De stirrade på honom och lyste starkt av galenskap och av hat.

-Ni är väntade, kraxade Onkut Gamle nöjt. Ni är väntade Seijdon Svarte, Seijdon Dräparen. Och nu är ni här. I min by. Mina... gäster...

Salen fylldes av ett hest skratt som övergick i ett ihåligt hostande. Onkut Gamle verkade ha glidit över kanten till den fulla galenskapen. Hade han varit en hund, hade det rimliga varit att söva honom för gott, tänkte Seijdon bistert.

Han tittade på Arm, som höjde på ögonbrynet i ett slags vad-var-det-jag-sa. Det hjälpte dock föga att vara efterklok. Seijdon lät blicken långsamt glida över salen. De var själva i princip obeväpnade och Onkut Gamle hade fyra beväpnade män runt sig. Oddsen var alltså inte helt lysande.

Onkut Gamle kacklade till som om han gissat sig till vad Seijdon tänkt. Seijdon stirrade stint på honom och log föraktfullt. I den mån han kände oro, var det i alla fall inget han tänkte visa öppet.

-Inte ens du kan vara så galen att du tror att du kan föra oss till Wilhelmsburg och sälja oss till Riket, sade han.

Onkut Gamle kacklade ännu högre, viftade med sin ena arm och reste sig halvt upp i bänken. Sedan föll han flinande tillbaka på sin plats, som om vore han berusad.

-Inte jag, fnissade han. Inte jag.

-Inte du?, fnös Seijdon. Nej, det kan jag gott tro. Du går väl bara mellan sängen och pottan din gamla dåre. Men tror du verkligen att en handfull köpta västlänningar kan...

Han avbröts mitt i meningen av att Onkut Gamle skrattade ännu högre. Ett vildsint och glädjelöst skratt ekade mellan väggarna i den inpyrda salen. Den här gången skrattade hans västländska legosoldater med honom, möjligen av lättnad.

-Nej, Seijdon Svarte. Ditt huvud ger nu så bra betalt i Wilhelmsburg att jag har råd med bättre, sade Onkut Gamle när han samlat sig. Det kommer ändå bli så mycket över att jag kan bygga mig en liten borg här.

Den gamle mannen gnuggade sina händer när han tänkte på all den rikedom som nu skulle komma att samlas i hans kistor. En rännil av saliv rann nedför hans haka och hans ögon irrade runt för att till sist stanna i ett mörkt hörn bakom Seijdons rygg. Så nickade han tyst.

Seijdon anade mer än såg en rörelse i ögonvrån. Han vred på huvudet och hade med ens svårt att dölja sin oro. En isande kyla spred sig i magtrakten.

Tre stora män klev fram ur skuggorna i hörnet bakom Onkut Gamle. Deras ansikten var systematiskt ärrade, både från strid och ritualer. De var slätrakade och deras långa hår var flätat. Seijdon behövde inte se deras traditionella ärmlösa rustningar av skållat läder, för att veta vilka de var.

-Kandoura finns inte längre, hälsade han dem kallt, men respektfullt.

-Men det lever i våra hjärtan, svarade den främste av de tre automatiskt.

Det var en hälsning nästan lika gammal som Riket. Kandoura hade varit ett av dess första offer och kandouriernas ovilja att erkänna sig besegrade, att vara kuvade, beseglade landets öde. Rikets soldater hade bränt alla städer, alla byar, ja alla hus i Kandoura, tills ingenting fanns kvar som påminde om landet.

De få kandourier som undkommit med livet i behåll hade sedan i generationer, i nästan hundra år, vandrat rastlöst och planlöst i länderna och områdena norr om Riket. De hade sålt sina svärd till högstbjudande, aldrig litat på någon, aldrig stannat, alltid fortsatt.

-Than O'Thans och hans kompanjoner kommer att föra dig och prinsessan till Rikets huvudstad, frustade Onkut Gamle, som om han sagt något väldigt lustigt.

Seijdon skrattade inte. Tre kandourier var sannolikt mer än kapabla att föra dem hela vägen till Wilhemsburg. De skulle knappast heller gå ärenden åt Riket för småpengar. Någon var mycket angelägen om att fånga dem.

-Så kandourier säljer sina svärd till Riket numera?, sade han, halvt undrande, halvt retfullt.

Than O'Thans nickade. Det fanns ingen glädje i hans ögon, men heller ingen skam. Han var en man utan land, utan lojaliteter. En man med en betungande historia, men utan framtid.

-Tiderna är vad de är, svarade han bara.

Seijdon nickade sammanbitet. Det var de onekligen.