Drakens tand

Kapitel 4 - Vad kan gå fel?

Kapten Jon-Ben Maondraghon vid det Kungliga Gardet tvinnade sina mustascher medan han tittade ned på den nedgångna ödegården i gläntan framför honom. De sista solstrålarna för dagen sken spöklikt genom träden. Allt verkade övergivet. Dörren till långhuset stod på glänt och rörde sig sakta i den stilla brisen.

Han var dock helt säker på att mannen och flickan fanns där inne. De kurade ihop sig och hoppades att soldaterna skulle dra förbi. Det störde honom lite att han inte omedelbart förstått att det var hit de varit på väg. Han var ändå officer i Rikets elittrupper, i det Kungliga Gardet. Med bättre framförhållning hade de kunnat genskjuta de flyende innan de hunnit fram till gården, tänkte han och gnisslade tänderna. Försynen hade dock givit honom goda möjligheter att släta över misstaget.

Uppenbarligen hade de därnere försökt få gården att se folktom ut, men det färska blodspåret framför huset avslöjade dem. Sannolikt hade åtminstone en av de två flyende varit skadad efter att ha räddat sig undan hundarna. Inget skulle kunna rädda dem nu.

Kapten Maondraghon log för sig själv. Nu var jakten över. Det var hög tid att avsluta det hela den här segdragna affären, så att de kunde återvända hem. Om allt gick väl skulle de åtminstone kunna hinna tillbaka till Belser och övernatta där, innan de morgonen därefter fortsatte hem för att belönas för ett väl utfört uppdrag.

-Det här känns fel, Sir, sade någon vid hans sida. Det var förste sergeant Poldayar som smugit upp bredvid honom. Det skulle kunna vara en fälla. Vi vet inte hur många banditer som väntar där inne, Sir!

Poldayar såg faktiskt allvarligt oroad ut. Han var en av det Kungliga Gardets verkliga veteraner och hade rykte om sig att vara en hårding. Uppenbarligen var han dock gjord av vekare virke än vad hans rykte gjort gällande.

-Dumheter, röt kapten Maondraghon snabbt till svar. De är ensamma och sårade. Här finns inga andra. Vad kan gå fel?

-Om inte sergeanten är rädd för spöken vill säga, lade han till och flinade nedlåtande.

Just då kastade den nedgående solens strålar en spöklik skugga av ett dött träd, rakt över gården framför huset. Skuggan rörde sig sakta mot dem, som vore den en enorm svart gripklo. Kapten Maondraghon rös ofrivilligt. I ögonvrån såg han hur hans män ryggade tillbaka inför skuggan. Sannolikt såg några av dem den som ett dåligt omen. Nu var det upp till honom att visa det ledarskap gardets officerare var kända för och som var Rikets själva ryggrad.

När detta var över tänkte han se till att bränna ned Törne ödegård till grunden. Det skulle vara en möjlig bas mindre för smugglare, banditer och rebeller på väg in i Riket från de ociviliserade områdena i norr. Det skulle visa mannarna och alla i Riket skulle sedan kunna sova lite tryggare om nätterna på grund av honom.

-Mannar!, röt kaptenen. Detta är en mycket enkel upprensningsaktion. Där inne finns nu en man och en flicka. Åtminstone en av dem är sannolikt skadad. Vi tränger oss in, dödar mannen omedelbart och tillfångatar flickan. Flickan skall inte röras eller skadas. Hon är målet för vårt uppdrag.

Han väntade en stund för att låta orden sjunka in. När han såg hur hans soldater sträckte på sig inför tanken på en lätt seger, fortsatte han:

-Djobes och Passant, ni stannar vid hästarna. Övriga med mig! Är allt klart!

-Javisst, Sir! Självklart, Sir!, ropade sergeanten högt och slog ihop klackarna. Vi är redo, Sir!

Sergeanten spottade i gräset och röt ut vad som egentligen mest var en repetition av kaptenens order. Två av männen gled lika tyst som tacksamt in bland skuggorna med hästarna, medan de andra sju ställde upp sig i formation. Skuldra mot skuldra, två i bredd rörde de sig sedan organiserat och långsamt nedför sluttningen.

Ingenting föreföll att röra sig i huset eller dess närhet. Allt var lugnt och tyst när de ställde upp sig framför den halvöppna dörren och gjorde sig beredda att storma huset. Tyst som i graven.

-Vad kan gå fel?, muttrade förste sergeant Poldayar tyst för sig själv, när de alla stod redo i halvmörkret utanför långhuset. Vad som kunde gå fel? Allt möjligt faktiskt.

Sekunden därefter gav kaptenen signalen till attack och de åtta männen stormade rakt in i huset, med sergeanten först och med kapten Maondraghon själv som siste man. Det gamla huset skakade i takt med deras tunga steg.