Drakens tand

Kapitel 2 - I Törneskog

De hade ridit en god stund nu och skogen hade tätnat. De hade tvingats att slå av på takten, både för att deras hästar var trötta och för att den täta skogen och den smala stigen krävde det. Det kunde dock inte vara långt kvar.

Seijdon stannade upp och lyssnade. Han kunde höra förföljarna bakom dem nu. De var nära, men inte tillräckligt nära för att vara inom synhåll än på ett tag.

Plötsligt visslade någonting till invid honom. Med en ljudlig och dov duns slog en pil in i trädet framför honom. Dess blåfärgade gåsfjädrar skvallrade om att det var en soldat i Riket som var avsändaren. De två små gula strecken betydde Kungliga Gardet. Som om han behövt mer information för att begripa det.

Han kastade sig blixtsnabbt av hästen och drog med sig alvflickan ned i fallet. I sista sekunden visade det sig i ögonblicket efter, då ytterligare tre pilar visslade genom luften där de alldeles nyss befunnit sig. Seijdon reste sig och lyfte upp alvflickan på fötterna.

-Vi måste springa, väste han. In mellan träden. Följ mig, det är inte långt.

När de lämnade hästarna bakom sig och sprang ut i skogen, hoppades han innerligt att det där sista skulle visa sig vara sant. Till en början drog han alvflickan efter sig, men efter bara några meter blev det uppenbart att hon var lika snabb och smidig som honom. Sida vid sida rusade de fram mellan träden.

Seijdon höll riktningen så gott han kunde och försökte springa vad han trodde var parallellt med stigen. Efter en stund kände han faktiskt att de för tillfället var i säkerhet, att de lämnat soldaterna tillräckligt långt bakom sig för att kunna sakta ned lite. Han slog av på takten och log uppmuntrande mot alvflickan. Då hördes skallet av hundar bakom dem.

-Hundar, morrade Seijdon. Jag hatar hundar.

De satte av framåt, som två skrämda kaniner. Seijdon sprang utan att se sig om, men han hörde att hon följde tätt efter honom. Dessvärre rådde det inget större tvivel om att Rikets hundar också de snart skulle vara tätt bakom honom.

Bara ögonblicket efter att Seijdon näst intill gett upp hoppet, tändes det igen. Han tvingades att hastigt väja åt sidan för att inte springa handlöst in i ett stort törnesnår. Ett av de många, stora och obehagliga törnesnår som omgärdade gården och hade gett den dess namn: Törne. De var sannolikt alldeles invid gården nu!

Mycket riktigt! När de tagit sig runt törnesnåret, öppnade sig en stor glänta i en svacka nedanför dem. Mitt i gläntan låg ett bastant stocktimrat långhus och två mindre hus invid det. Det var Törne, en övergiven gård mitt i ingenmanslandet norr om Riket. Här kunde en handfull beslutsamma män hålla ut mot en mångfalt större styrka.

Seijdon sköt fart och rusade nedför slänten med alvflickan alldeles bakom sig. Framför dem stod dörren till långhuset på vid gavel. De var bara några hundra steg därifrån nu.

-Fortare!, väste Seijdon. In i huset så är vi i säkerhet sen!

Då bröt plötsligt tre stora gråa bestar ut genom ett törnesnår ovanför dem. Tre av Rikets vidriga hundar formligen flög nedför slänten, rakt mot dem. De stinkande bestarnas munnar var uppspärrade på vid gavel, som i ett elakt leende, med huggtänderna färdig att slutas om de flyendes ben eller armar.

Seijdon insåg med en gång att de inte skulle hinna. Hundarna var för snabba. De skulle bli infångade och nedsprungna bara några meter ifrån dörren.

Han saktade av på farten något och släppte förbi alvflickan, som sprang för sitt liv. När hon hunnit förbi och hundarna hunnit ännu något närmare, grep han om sina kastknivar, kastade sig framåt och uppåt och vred sig samtidigt ett halvt varv i luften. Halvt sittandes i luften kastade han sedan en kniv med vardera handen.

Innan han landade med baken först på marken hann han se hur den första kniven träffade en av de varglika bestarna rätt i gapet. Besten ylade till, snubblade och tumlade handlöst framåt. Den andra kniven slog dock harmlöst ned i gräset mellan frambenen på en framstörtande hund.

Seijdon rullade baklänges och stannade hårt mot en sten. Han höjde blicken och förväntade sig att se en hund mitt i språnget, men fann att de två oskadda istället stannat upp för att göra slut på den hund han dödligt sårat.

Han reste sig upp, rusade de sista stegen fram mot huset och kastade sig sedan handlöst in genom dörren. Efter att han landat hårt på en trave med gammal bråte, såg han sig hastigt om. Hundarna hade tagit upp jakten igen och var nästan framme vid dörren.

-Stäng dörren, flåsade han. Stäng dörren, fort.

Och den tunga ekdörren slogs igen bakom honom med en dov duns.