Drakens tand

Kapitel 6 - Till skogs igen

Seijdon lyfte upp alvflickan på hästryggen. Stridshästarna de ärvt från det Kungliga Gardet var en bra bit högre än vad vanliga hästar var. De var också snabbare och starkare och skulle så småningom gå att sälja för en betydande summa uppe i norr. De var dock tvungna att ta sig dit först.

Han kastade en blick över axeln. Där bakom honom brann fortfarande resterna av det stora likbål de tänt utanför långhuset natten innan. Det inte bara brann, det stank också, eftersom de varit tvungna att bränna även hundarnas kadaver. En gråsvart rökpelare steg upp i en bred plym på himlen, som annars skiftade i blått och rött så här i gryningen.

-Det där bålet måste ha synts ända bort till Wilhelmsburg, sade Arm bakom honom. Snart har vi hela det Kungliga Gardet efter oss.

-Jo, svarade Seijdon långsamt. Det är nog nästan risk för det. Men å andra sidan kan de inte veta att det inte bara var soldaterna som brände ned gården. Vi borde kunna räkna med någon dags försprång med lite tur.

Han tystnade och spottade mot resterna av bålet. Där hade de nyss bränt kropparna av tio soldater. Någon romantisk dumskalle norröver skulle kanske göra en sång om det, men någonstans i Riket skulle någon definitivt göra en notering när de väl upptäckt vad som skett. Och den skulle följas upp, skulden skulle regleras.

Man kunde säga mycket om Riket, men inte att de glömde en skuld eller en oförrätt. Det faktum att de just förlorat tio soldater, en hel rote, med kapten och allt, skulle inte gå obemärkt förbi. Om inte Riket stämplat dem som banditer innan, så hade gårdagens kväll definitivt avgjort den saken. De skulle jaga dem till världens ände nu.

-Men det var nödvändigt att bränna dem, sade han sedan. Vi kunde inte lämna dem att ruttna. Och att gräva? Då kunde vi ju gräva våra egna gravar också medan vi höll på, för de skulle vara här och över oss innan vi ens hunnit halvvägs. Vi måste vidare.

Arm nickade och drog sig upp på sin häst. Han var den enda i sällskapet som var tillräckligt stor för att sitta någorlunda bekvämt på sin stridshäst. Hästen rörde sig oroligt och han klappade den lugnande på halsen.

-Fina hästar i alla fall, sade han uppskattande. De kommer att ta oss dit vi vill.

-Frågan är bara vart vi ska härnäst, sade Daneival, som just suttit upp på sin häst och alldeles uppenbart inte var någon av gränstrakternas vanare ryttare.

Alla vände sig mot Seijdon, som ryckte på axlarna och pekade norrut. Så mycket hade de andra redan räknat ut. Det gällde att snabbt ta sig utom Rikets räckhåll.

-Jag tänkte att vi först rider norrut, upp till byn Huokarne, sade Seijdon. Där tar vi oss över bron till den andra sidan av Sälve å. Och därifrån fortsätter vi sedan åt nordöst, till Selecherna och till alverna där.

-Houkarne?, sade Arm med avsmak och visade tänderna. Är du säker på att de släpper förbi oss där? Om ingen haft den goda smaken att slå ihjäl honom, så är det väl fortfarande Onkut Gamle som styr där.

Seijdon nickade. Så vitt han visst hade ingen ännu gjort världen tjänsten att ta Onkut Gamle av daga. Onkut Gamle styrde sedan länge  byn och bron efter eget godtycke och för egen vinning. Med åren hade han blivit allt mer svårhanterlig och konspiratorisk. Hade de tur hade nyheten om dem och om Drakens Tand ännu inte nått honom. Hade den gjort det skulle han säkerligen utnyttja situation så långt han kunde, men sannolikt inte sälja dem till Riket. Det var Seijdon i alla fall beredd att chansa på.

-Har vi tur tar vi oss förbi obemärkta, sade han. Om inte...

Han ryckte på axlarna. Det fick de lösa då.

-Jag vet i alla fall ingen bättre väg.

Ingen sade något, helt enkelt för att ingen annan heller visst någon bättre väg. Alla nickade bara tyst och gjorde sig beredda att rida ut. De gav sig av på rad, med Seijdon först, följd av alvflickan, hon som kallades Drakens Tand. En bit bakom dem red Daneival stelt, med ett nästan krampaktigt grepp om tyglarna och längst bak red den rödskäggige Arm.

De red ut ur gläntan och in i skogen. Solen steg långsamt över himlen medan de lämnade Törne ödegård bakom sig. Den enda av dem som vände sig om för att ens kasta så mycket som en blick på gården eller det ännu pyrande likbålet framför den, var den lilla alvflickan. Hon sade ingenting, men för en kort sekund lyste ett triumferande leende upp hennes oskuldsfulla ansikte.