If you only knew || o.m

１０

-Ogges perspektiv-

Ingen av oss verkar vilja bryta tystnaden som lagt sig över oss, där vi nu går ute på gatan. Inte för att det gör mig något, för det är skönt att vandra genom staden i mörket på detta sätt. Med henne. Utan att vara ensam.

Signalen av en mobil som ringer fyller luften och tystnaden är bruten. Som följd på det hela rymmer en suck tjejen vid min sida innan hon svarar."Livia."
Så fort samtalet tar fart ändras hennes ansiktsuttryck från ett relativt lugnt till ett irriterat. Besviket. "Är du helt seriös?! Hur lyckas du?!... Du lovade. Du lovade mig. Hur kan du ens svika henne sådär. Du är hennes far!".
Vi har stannar upp på trottoaren och jag känner mig obekväm med att bara stå och lyssna på samtalet. Något jag inte alls har med att göra.
"O-okej! Jag hämtar henne. Snälla bara sluta.., nej. Snälla. Du tror väl inte jag så vårdslöst att jag tänker skita i henne? Hon är min lillasyster!"
Samtalet trycker hon av och ett svärord lämnar hennes läppar.
Jag ser tveksamt på henne. Hennes blick är fäst framåt och hon ökar på stegen.
"Är allt okej?" frågar jag försiktigt, skyndar med i hennes tempo.
Hon verkar åter minnas att jag är där och de grönbruna ögonen möter mina blå. Ilskan i dem övergår snabbt till förtvivlan, som om hon förstår att jag kan ha hört allt som sagts.

"D-du behöver inte bry dig om
mig", yttrar hon lågt. "Oscar ser du inte hur fel jag är? Att allt runt omkring mig är fel. Jag vill inte blanda in dig i mina problem. I mitt liv. Så för ditt eget bästa, bara låt mig vara."
Jag försöker finna något bra svar på det hon sagt, men tiden räcker inte till. Inte innan hon börjar springa därifrån. Bort ifrån mig.

Hennes gestalt försvinner bort längs gatan och jag blir stående ensam, förvånad och oförstående.

---

Bussen är för ovanlighetens skull tom och jag väljer ett säte långt bak i bussen. Mitt humör har sjunkit rejält och jag vill bara ta mig hem. Trots att jag kanske inte borde oroar jag mig också för Livia. Hon ville ju i stort sett att jag inte skulle lägga mig i. Låta henne vara. Men hur enkelt är det att låtsas som om ingenting?

Ännu en gång bryts tystnaden av en ringande mobil, men denna gång min. Det är ett inkommande samtal från Felix.

"Hej det är Ogge."
"Hej..". Jag hör direkt att han inte låter pigg på rösten och jag förstår att något inte är som det ska.

|| Hej på er! Jag hoppas ni mår bra och har/haft en bra lördag.

PS. Jag har en liten fråga? Vad tycker ni hittills om boken och skulle ni vilja ha med Foscar i den på något sätt? (I bakgrunden) Kommentera gärna ❤️ DS.