If you only knew || o.m

１１

"Felix hur är det?" undrar jag när han inte säger något mer och tystnaden tar över.
"Det är väl sådär.", haspar han ur sig tillsammans med ett humorlöst skratt. "Jag måste dragit på mig samma förbannade influensa som Oscar."
"Så du kommer inte till träningen imorgon?" frågar jag osäkert och inväntar ett svar. Ett flertal sekunder går och det hörs att han tvekar, men slutligen svarar med ett tyst "nej".
Inombords känner jag paniken välla över mig, visar det som vanligt inte. Håller mig lugn för att inte stressa upp Felix.
"Förlåt.", får han fram med ynklig stämma och det låter nästan som om han nära till gråt.
"Nej men be inte om ursäkt, det viktigaste är ju att du mår bra. Okej?"
Han hummar till svar.
"Vila istället Felix så får vi höras mer imorgon och se hur du mår då.", fortsätter jag.
"Alltså tack Ogge. Du är verkligen bäst. Du förstår inte-eh.", någonstans där spricker hans röst och han börjar frenetiskt att hosta.
"Det är kanske bäst om du inte pratar.", säger jag försiktigt och han skrattar lågt.
"Jo kanske."
"Men vi hörs imorgon då.", avslutar jag och han bekräftar mina ord innan samtalet är över.

Jag blickar ut genom fönstret. Det har börjat regna. Vattendropparna som faller ner och slår i den kalla asfalten. Vinden som ruskar om de relativt kala trädkronorna. Varför är hösten så mörk och kall?
Jag längtar hem, in i värmen. Känner mig så fruktansvärt ensam.

Trycker på den röda 'stopp' knappen. Bussen stannar och jag går av.

|| Kort del, förlåt mig :(
Har så dåligt samvete för att jag knappt uppdaterar denna. Ska verkligen försöka förbättra mig.

Tack till er som faktiskt orkar läsa denna fortfarande. Det värmer verkligen ♡