If you only knew || o.m

１４

Det något lockiga håret i en mörkare nyans av brunt tillsammans några röda slingor. En röd skinnjacka och solglasögonen i handen. Ett leende som visar den raka fin vita tandraden.
Bruna ögonen som ler mot mig och jag som ser hur han så snabbt han kan tar sig igenom massan av folk.

"Oggeee.", han uttalar mitt namn och står nu framför mig.
"Omaaar.", yttrar jag tillbaka och känner hans armar om mig i en kram. Kanske är det för att vi inte setts på länge som vi håller om varandra såhär, kanske är det för att vi behöver varandra lite extra just nu. För vanligtvis håller vi inte en kram sådär länge, men idag är ett undantag. Håller om varandra länge och hårt. Omvärlden tynar bort för en stund och jag är bara där i stunden. Det är när Omar släpper taget om mig som omvärlden åter får sin färg och styrka.
"Hur är det Ogge?" frågar han oroligt och ser mig rakt i ögonen. Något är förändrat i stämningen, för såhär brukar det inte riktigt vara mellan oss. Inte ofta i alla fall.
"Sådär.", svarar jag ärligt och han nickar svagt.
"Men du Ogge. Vi löser det här. Felix och Oscar är snart helt friska och vi kan köra vårt race.". Leendet är tillbaka och ett övertygande sådant också. Allt är i sin ordning igen.
"Jag har saknat dig mahh friend så låt oss göra det här typ bäst.", fortsätter han och slänger en blick på klockan som hänger i taket över perrongen.
"Shit, vi har rep om tjugo. Kom vi drar!" utbrister han och förvirrat ser jag på honom medan han börjar skynda iväg längs perrongen.
Rep idag? Var inte det inställt?
"Omar?!" ropar jag men han hör mig inte. Jag skrockar lågt på huvudet innan jag skyndar efter.
Snart därefter lämnar jag centralen, men denna gången med ett litet leende och med en peppande och energifylld Omar vid min sida.

"Ser det bra ut?!" tjuter Omar glatt åt datorn som står placerad framför oss, på samma sida som spegelväggen i träningslokalen. Eller vänta han tjuter snarare åt Felix och Oscar som hänger med oss på Skype. Inte åt datorn.
"Det ser grymt ut guys!" säger Felix exalterat för att sedan låta hans entusiasm mynna ut i en lång hostning.
"Felix? Är du okej?" Oscars oroliga stämma hörs och direkt lugnar Felix ner honom.
"Ingen fara. Allt är helt lugnt. Tack för att du bryr dig. Jättesnällt."
Sen när blev de sådär kärleksfulla? Visst de brukar vara det men sådär mycket hela tiden? Äsch.
"Som om du mår bra, du har feeeeber.", mumlar Omar från sitt ställe där han står och slänger lite med armarna i luften.
"Ja jag mår faktiskt bra.", insisterar Felix och vi alla bryter ut i ett kort skratt. För det märks tydligt att han egentligen inte gör det. Han ska alltid försöka få det verka som han mår bra, även om han inte gör det. Han brukar påstå att "han inte klagar när han är sjuk, men att vi andra i bandet nästan alltid gör det."
"Aja ska vi gå igenom My girl så vi får se hur det ser ut?" säger Oscar och låter sitt huvud vila mot sin handflata. Han sitter i sitt rum medan han skypar.
"Absolut.", svarar jag och Felix lägger en spontan men rolig kommentar innan vi kör igång. Det är skönt att vi har roligt även om 2/4 av bandet inte fysiskt är här.

"Jag sa ju att det skulle gå bra att repa.", säger Omar glatt och för vattenflaskan till munnen.
Åt hans svar ler jag endast.
"Du hur går det med kärleken förresten?" frågar han sedan och jag höjer på ena ögonbrynet.
"Hon som går där du spelar piano?" förklarar han när han ser min tveksamma min.
Jag skakar på huvudet.
"Va nej? Det är inget mellan oss."
"Inte än bara.", flinar Omar och jag himlar med ögonen.

Ändå kan jag inte släppa tankarna på Livia. Det är något speciellt med henne.

|| Den här berättelsen har en annan sinnesstämning än mina andra "böcker". Den känns inte lika rörig på något sätt? Eller vad säger ni? Heh.

Hur mår ni?? Jag hoppas ni mår fint i alla fall!

Och tack för att ni läser!

Kram❤️