If you only knew || o.m

１２

-Livias perspektiv-

Jag kastar mig in på gården till dagiset. Den är nästintill öde. Tom. Men där, längst bort på trappen till dagiset sitter min lillasyster och en av fröknarna. När de båda får syn på mig skymtar det en otrolig lättnad. Direkt kastar sig min syster upp från trappen för att rusa fram till mig. Hennes kinder är röda och jag tvekar på att det är kylan, utan tårarna som orsakat det.
"Älskade, älskade du.", viskar jag fram när jag fångar henne i mina armar. Hon börjar gråta, först tysta hulkningar, men de utvecklas snart till ett hysteriskt gråt. Varsamt stryker jag henne över ryggen och kysser henne i pannan. Är försiktig, för hon är bland det mest värdefulla jag har.
"Ni vet att fritids stänger innan klockan halv sex va?" yttrar kvinnan, dagisfröken som stannat kvar. Hennes blick är trött men smått orolig samtidigt.
"Jo jag vet.., det blev bara m-missförstånd och jag..", min egen röst dör ut. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag sväljer för att inte tappa kontrollen där och då.
"Det ska inte hända igen jag lovar.", fortsätter jag, och vet inte om jag mest lovar mig själv, min syster eller hennes dagisfröken det.
"Vad bra. Men du, jag måste kila. Men skulle det vara några problem inom familjen måste du verkligen ta hjälp av någon utifrån.". Kvinnan ger mig en allvarlig blick innan hon försvinner i väg och orden ekar i mitt huvud. Ta hjälp, ta hjälp. . Jag känner mig frustrerad och rädd samtidigt. Vår familj har alltid klarat oss, varför skulle vi inte klara det nu?

"L-livia?".
Det är min systers sköra stämma.
"Ja?"
"G-glömde pappa bort m-mig?" De sorgsna ögonen ser på mig och det värker till i bröstet, för hon vet precis som jag. Men ändå säger jag det, för just nu är lögnen ett skydd ifrån verkligheten.
"Han glömde inte, han har bara mycket på jobbet.", jag stryker en hårslinga bakom hennes öra och hon nickar.
Hennes lilla hand söker sig efter min och sedan säger hon.
"F-Får jag sova i din säng i natt?"
Hennes hand klämmer försiktigt till min och jag nickar. "Ja det får du, oroa dig inte."
Sedan går vi hand i hand bort från dagiset.

Fy vad jag är besviken på pappa...

-Ogges perspektiv-

Jag låter pennan röra sig över pappret och ser hur mina något snirkliga bokstäver fyller de tomma raderna. Det är en ny textrad till en eventuell låt. Kanske skulle killarna uppskatta den? Kanske.
Jag ler åt mina egena meningar.

I walk along this road no matter what. It can mean a lot. It might be all over the sea, 'cause I just want to set me free.

Jag lägger undan skrivboken och pennan. Drar av mig jeansen och kryper sedan ner i sängen. Drar täcket över min kropp och sträcker mig efter hörlurarna samt mobilen på nattduksbordet. Jag tycker igång en av mina favoritlåtar och värmen sprider sig i kroppen. Allt känns bättre än tidigare idag och jag tänker att allting kanske ordnar sig ändå, med bandet, med influensan och med Livia.
Det är med nytt förtroende och hopp som jag sluter ögonen och enbart tar in musiken i mina öron.

|| Kram ❤️