If you only knew || o.m

７

"Inte konstigt att du varit trött de senaste dagarna Oscar.", konstaterar jag och Oscar rycker på axlarna. "Mm, men jag vill inte vara sjuk. Jag har inte tid för det.".
Jag ser medlidsamt på honom, förstår hur han känner sig.
"Men du, det kommer ordna sig som sagt. Bara du lovar att ta hand om dig, okej?"
"Okej.."
"Bra."

Vi stannar vid busshållplatsen och med turen på vår sida kommer bussen direkt.
"Vi ses.", säger jag och ger Oscar en bro hug.
Han nickar. "Jag hör av mig."
"Gör så."
I nästa stund har han klivit på bussen och satt sig vid en fönsterplats.
Jag höjer handen i en vinkning och bussen lämnar hållplatsen.

En halvtimme senare befinner jag mig på musikskolan. Ensam på bänken sitter jag. Antagligen har Livia inte någon lektion idag.

Rastlöst trummar med fingrarna mot mina egna lår. Sneglar på klockan, 15 minuter kvar.. suck.

14 minuter.

13.

Precis i den stunden kommer någon i korridoren och överraskat flyttas min blick snabbt mot personen. Till min stora förvåning står hon där. Livia. Hennes hår ligger i ett par stora lockar över hennes axlar och likt senaste besöket här har hon sina hörlurar.
Hon sjunker ner vid min sida och pustar ut. Verkar ha sprungit hit. Hennes höjda andning är det enda som hörs i korridoren, tills jag öppnar jag munnen.
"Hej, hur är det med dig?"
Mina ord får henne att vrida på huvudet och de gröna bruna ögonen ser rakt in i mina gråblå. På något sätt ser hon överraskad ut.
"Frågade du mig?" undrar hon osäkert. Jag ler milt.
"Nej jag frågade nog mig själv.". Hon lägger märke till det skämtsamma i min röst och drar smått på mungiporna.
"Nej men jag frågade dig. Hur är det?" frågar jag, denna gång med allvarligare ton.
Hon ser ut att tveka en stund, tänka över om hon ska svara. Till slut verkar hon ändå bestämma sig att svara, dock viker hon bort blicken. "Jo, men det är bra."
Någonstans anar jag att det är en lögn, men trots det frågar jag inte mer. Borde antagligen inte lägga mig i hennes liv.
"Okej, men skulle det vara något finns jag här."
Hon ger ifrån sig ett otydligt mummel innan vi båda tystnar för en kort stund.

"Eh, vad lyssnar du på?" Jag nickar menande mot hennes hörlurar. Hennes orangea urbanerars sitter likt förra gången på hennes huvud. Dock har hon bara ena "hörluren" över örat.
"Ehm..", hon vrider lite olustigt på sig. "Låten heter "If you only knew."
Jag nickar, väntar på en fortsättning.
"Du lär aldrig hört den.", fortsätter hon.
"Inte? Vem är artisten?"
Hon sänker blicken, pillar smått på sin ena nagel. "Artisten är fel ord. Det är min låt."
"Skriver du låtar?" frågar jag och ser imponerat på henne.
"Tydligen.", hon skrattar nervöst.
"Nej men den är säkert jättebra. Du är säkert jättebra på att skriva låtar.", säger jag uppmuntrande.
En rosa färg tar plats över hennes kinder.
"Vill du lyssna?"
Hennes fråga kommer plötsligt och överraskande. Men jag nickar.
Hon tar av hörlurarna från huvudet och räcker dem mot mig.
"Snälla skratta inte.", ber hon med tveksam röst.
"Skratta?"
"Jo en del tjejer i klassen tycker mina låtar är skit. De säger att de är det sämsta dem hört. Så varför jag låter dig lyssna vet jag inte, egentligen..". Jag avbryter henne försiktigt mitt i meningen.
"Lyssna inte på dem. Den är säkert jättebra."
Jag sätter på mig hörlurarna och tveksamt trycker hon på play.

Låten inleds av ett kort förspel innan en vacker röst tar plats.

I wish you were here. Wish you could hold my hand. Tell me that I'm strong enough. I just wish that we could run away from here, far way.

If I will tell you would you listen? If I will trust you would you be there? If I fall would you catch me? If I want you to stay would you?

If you only knew.

"Den är jättebra.", säger jag ärligt och hon ler generat.
"Tack Oscar."
En kort osäker blick.
"För det var väl det du hette?"
Jag nickar.
"Oscar är mitt namn, men du kan kalla mig Ogge."

|| Har inget speciellt att säga om detta men ja-a.

Glöm inte hur bra ni är och ta hand om varandra! ❤️