o.m | deras nummer

vingt et un

                 

Jag vaknade av att någon ropade på mig och att sängen åkte upp och ned. Nyvaket kollade jag upp och såg att både Omar och Felix hoppar runt i min säng medan Ogge viker sig av skratt på en fåtölj bredvid sängen. Jag suckar högt och drar sedan täcket över huvudet och försöker stänga ute de andra men misslyckas totalt då de börjar hoppa på mig, bokstavligt talat. Snabbt drar jag av mig täcket.

"Vad vill ni?!" ryter jag åt dem och hör hur Ogge börjar skratta ännu mer.

"Har du mens eller?" skrattade Omar fram och jag drog en djup suck innan jag buttade bort honom så jag kunde gå upp ur sängen. Vi kom till Sverige inatt och för första gången på länge så har jag sovit hemma hos mamma och pappa faktiskt. Jag orkade inte dra till lägenheten jag och Julia har för då fanns risken att jag skulle väcka henne och det ville jag inte göra. Snäll pojkvän, jag vet.

Efter att ha gjort iordning mig gick jag och killarna direkt till Base23. Inte ens en dag vila fick vi förrän vi hade landat, direkt ska vi träna. Jetlagen var inte att leka med direkt, även om jag sovit otroligt gott inatt så var jag fortfarande trött och dygnet stämde inte alls med min kropp. Vanligtvis var jag van vid att sova vid detta laget, med tanke på att det skiljer så pass mycket timmar mellan USA och Sverige.

Vi gick fram till Base23 dörren, det var så länge sedan vi stod här. Alla stannade upp när Felix tog i handtaget, vi tittade alla på varandra. Det var här allting började, här vår resa startade. Felix tog ett djupt andetag innan han öppnade dörren och vi alla gick in. Våra ögon kollade runt, allting såg likadant ut. Samma möbler sen sist, samma tavlor, samma doft. Allting var som det brukade vara sedan sist vi var här. Ett stort leende prydde mina läppar när vi gick genom korridorerna. Genom fönstrena på dörrarna kunde man se hur folk stod och dansade, allt från små 5 åringar till ungdomar på 17, 18 år. Vem vet hur deras framtid ser ut, titta bara hur allting är för oss. Kanske det finns några här som också får sina drömmar uppfyllda.

Längst bort som man kan komma i korridoren skulle vi in, in i vår gamla träningslokal. Även där såg allting ut som vanligt förutom att på väggen satt nu en stor tavla med oss fyra på, hållandes i en skylt där det står Base23 på. Jag kommer ihåg när vi tog den bilden. Det var direkt efter att vi hade haft konserten i Globen, när vi kände att vi var bäst i världen och inget kunde stoppa oss. Vi ville ha en bild där man såg tydligt vart allting började, att allt började här, här på Base.

"Okej, vad är det vi ens ska göra här?" frågade Ogge och mina tankar drogs bort. Vi hade inte fått så mycket information mer än att vi skulle hjälpa till idag på Base, vilket vi verkligen inte tackade nej till.

"I mejlet stod det bara att vi skulle hjälpa till idag om vi kunde och ville" sa Felix medan han tittade ned i telefonen, troligtvis läsande på mejlet vi alla hade fått för några dagar sedan. Ogge ryckte på axlarna och vi gick runt i salen i väntan på att någon skulle komma, vilket inte alls skulle dröja länge visade det sig. Redan efter någon minut öppnades dörren och ett mycket välbekant ansikte dök upp. Vår gamla danslärare. Vi hälsade på honom, pratade lite om hur livet är just nu och sådant man brukar göra när man träffar någon man inte träffat på länge.

"Okej, men vad är det vi ska göra här idag?" frågade tillslut Omar och våra ögon drogs direkt till vår gamla danslärare.

"Vi tänkte att ni kanske ville vara med på lite danslektioner idag för ungdomarna. Lära dem lite, ge tips och sådant" Alla sprack upp i ett leende och vi nickade frenetisk. "Okej vad bra. Ogge och Omar, ni ska vara i sal 11 medan Felix ska vara i sal 3 och du Oscar, du ska vara i sal 7"

Vi började gå mot våra salar. Vi hade även fått infon att en lärare skulle finnas i salen vi skulle va i så vi skulle inte alls vara helt själva, vilken var en stor lättnad. Tänk om jag skulle ha varit själv med en grupp på 20 stycken 17 åringar. Det hade jag nog aldrig klarat. Jag tog tag i handtaget på sal 7 och öppnade dörren. Jag tittade upp från golvet och kunde knappt tro mina ögon.