o.m | deras nummer

vingt-deux

                 

Vi började gå mot våra salar. Vi hade även fått infon att en lärare skulle finnas i salen vi skulle va i så vi skulle inte alls vara helt själva, vilken var en stor lättnad. Tänk om jag skulle ha varit själv med en grupp på 20 stycken 17 åringar. Det hade jag nog aldrig klarat. Jag tog tag i handtaget på sal 7 och öppnade dörren. Jag tittade upp från golvet och kunde knappt tro mina ögon.

Mitt på golvet sitter en brunhårig person. Mitt i rummet, precis i mitten sitter en person. Sakta stänger jag dörren och tassar fram till personen. Dova snyftningar kunde höras under bakgrundsmusiken som spelades. Ut från högtalarna spelades Andreas Moe. Det finns bara en enda person som jag vet som lyssnar på Andreas Moe, det finns bara en enda brunett som jag vet som lyssnar på Andreas Moe. Jag började gå närmare personen, närmare och närmare. Tillslut stod jag helt bakom personen och tittade över axeln. Personen satt och skrev i en bok och jag visste direkt vem det var.

Jag böjde mig ljudlöst ned och räknade till tre.

1... 2... 3...

Jag slängde mig på personen och ett skrik hördes och därefter skratt.

"Jag har saknat dig så mycket Oscar" hördes det någonstans under allt hår som låg på huvudet. "Jag har saknat dig jättemycket"

"Jag har saknat dig med Katia" sa jag och kramade om Katia ännu en gång. Hon snörvlade till och det var då jag förstod hon var lite förkyld. Jag kollade konstigt på henne. Varför skulle hon sitta på golvet mitt i salen och skriva på i en bok?

Katia förstod nog vad jag tänkte och skrattade lite lätt innan hon öppnade munnen.

"Jag har lite nyheter" Katia log stort när hon sa det och jag kollade frågande på henne. "Vi tar det senare när alla danslektioner är klara" Direkt när Katia hade sagt klart den meningen öppnades dörren och salen fylldes av skrikande 10 åringar. Ett lågt skratt kom ifrån mig innan Katia sa åt barnen att lugna ned sig lite. Dags för lektion.

- Ebbas perspektiv –

Med tunga steg gick jag framåt till platsen. Med tunga steg tog jag mig fram till platsen, jag sjönk ned på knä och log ett litet leende. Här har jag inte varit på så många år, om jag ens varit här alls. Det är tveksamt, inget jag kommer ihåg i såfall.

"Hej mamma, hej pappa" sa jag och lade ned en varsin ros vid graven. En vit ros för mamma och en röd för pappa. Vita rosor var mammas favoritrosor. Älskade mamma. Jag saknar dig. Mamma och jag hade alltid stått varandra närmast, så hade det alltid varit även när pappa levde. Bandet mellan en mor och en dotter är alltid något speciellt. Mamma kunde känna på sig när jag mådde dåligt utan att jag visade det eller sa någonting, så som bara en mamma kan göra. Jag blundade en stund, lät minnena komma tillbaka.

"Gå in och packetera in det sista i tidningar Ebba är du snäll" sa mamma innan hon körde iväg och jag nickade som svar och gick mot ytterdörren. Jag gick in i vårt hus och kollade på varenda liten detalj i hallen. Imorgon kommer det vara sista gången jag står i denna hall.

Det var tyst i huset, för tyst. Pappa hade sagt att han skulle vara hemma nu från jobbet så det borde spelas någon radio i huset eller så borde han vissla, det brukar han göra.

"Pappa, hallå?" ropade jag i huset men fick inget svar. Jag gick mot köket, tomt, vardagsrummet, tomt, toaletten, tom. Jag gick uppför trappan och kollade i mitt sovrum som också var tomt innan jag begav mig till mamma och pappas sovrum, han kanske är där inne och tar en liten powernap eller något. När jag närmade mig dörren så såg jag att lamporna lös inne i sovrummet, jag öppnade dörren och klev in. När jag kom in såg jag någonting som jag aldrig trodde att jag skulle få se.

"PAPPA?!" skrek jag. Jag ville röra mig men jag kunde inte, jag frös. Tårarna började rinna nedför mina kinder när jag mötte pappas likbleka ansikte som hade ett rep runt halsen. Han hängde i repet.

Jag svalde en klump i halsen, gråten började komma närmare och närmare.

Vi började mixa ihop alla ingredienser, eller rättaresagt jag började mixa ihop alla ingredienser medan Ogge satt och tog selfies eller dansade till musiken som spelades ur högtalarna. Jag hällde upp pannkakssmeten i stekpannan när jag kände hur någonting hamnade i mitt hår, jag tog upp handen och kände att mitt hår var fullt i mjöl. Jag vände mig om och såg hur Ogge stog bakom mig och flinade som bara den.

"Det där kommer du få ångra" sa jag och tog ned handen i mjölpåsen samtidigt som jag gick mot Ogge som hade börjat backa. Han började springa och jag sprang efter honom och lyckades fälla honom i hallen precis vid ytterdörren.

"Ojdå, här kommer det mjöl" sa jag och tog allt mjöl jag hade i handen i hans ansikte och hår. Vi började skratta innan jag långsamt böjde mig ned och kysste honom. Vi blev avbrutna av att det knackade på dörren, vi ställde oss upp och jag gick till köket för att ta bort pannkakan från stekpannan medan Ogge öppnade dörren.

Väl när jag var i köket och skulle hälla i ny pannkakssmet i stekpannan hörde jag röster från hallen.

"Oscar Molander?" hördes en röst säga, jag kände inte igen rösten så jag stängde av spisenoch gick ut till hallen. Till min förvåning möttes jag av två poliser i dörröppningen, Ogge vände sig om när han hörde att jag kom och kollade frågande på mig.

"Ja" svarade Ogge på deras fråga

"Du grips för misshandel för Emil Larsson" sa poliserna och gick in i huset och drog med Ogge ut, paniken inom mig uppstod och jag tog snabbt husnycklarna och låste dörren och följde efter dem till polisbilen.

En tår rann nedför min kind, jag tog bort handen och torkade bort den. Sakta reste jag mig upp, sa hejdå till mamma och pappa och började gå bort ifrån kyrkogården. Allting kändes som det har hänt för länge sedan medan det i själva verket inte alls är länge sedan. Det är bara några år sedan mamma gick bort, det är bara några år sedan jag lämnade Ogge. Min älskade, älskade Ogge. Tankarna åkte iväg till honom, som de brukar göra. Ogge var min första kärlek. Ogge var den första jag var riktigt riktigt kär i. Jag saknar honom.

Mina steg blev längre och längre, farten blev fortare och fortare och tillslut sprang jag. Jag sprang så fort jag kunde, kunde inte bry mig vad folk omkring mig sa eller tänkte. Allt jag ville just nu var att åka hem. Åka hem till Katias gamla hus.

• • •

En sak bara. Bara för att jag har publicerat 2 kapitel nu betyder inte att jag kommer publicera varje dag. Skriver lite när jag har tid och publicerar när jag kan. Det är mycket i skolan just nu!