Jävla Stockholmare » f.s

Chapter 10

F E L I X

"Dante, kom hit!" Ropar jag och viftar med kopplet mot honom. "Vi ska hem nu gubben!"

Den lilla vita korthåriga saken med mörka fläckar över pälsen kommer med snabb fart till mig. Han viftar glatt på svansen medan jag snabbt tar på honom kopplet.

Och sedan börjar vi två gå med långsamma steg hemåt. Det verkar vara regn i luften då det är sådär kvavt och jobbigt.

Jag tittar ner i asfalten lite, men fan, det skulle jag inte gjort. Jag ramlar bakåt och sätter mig platt ner på rumpan på den hårda asfalten. "Aouch," mumlar jag och tittar upp.

"Oh men nej, förlåt mig," mumlar tjejen framför mig. "Det var verkligen inte meningen." Jag tycks känna igen den där ljusa rösten. På lite skakiga ben reser jag mig sakta upp.

"Alice?" Frågar jag och möter hennes ögon. Dem annars blå ögonen är nu alldeles sprängdröda och hennes ansikte ser blekt ut. Hennes kinder är alldeles våta av tårar och hon ser förstörd ut.

"Vad har hänt?" Utbrister jag oroligt och ställer mig lätt framför henne. Hon tittar bara ner i marken och snyftar högt.

"I-ingenting har hänt F-felix.." Stammar hon fram och fler tårar tränger sig ur ögonen och rinner längst hennes kinder och gör dem ännu våtare än vad dem tidigare var.

"Alice, du ser helt.. Förstörd ut. Något måste ha hänt. Något har hänt. Berätta för mig," säger jag med lugn röst och lägger armarna sakta och försiktigt runt hennes kropp, trycker henne mot mig.

Ena sekunden tror jag hon ska putta bort mig eller något, men sen klamrar hon sig fast runt mig. Trycker mig närmare och stryker sakta över mitt bröst med ena handen utanpå jackan.

"Shh," viskar jag i hennes öra. "Vad har hänt?"

Hennes armar slingrar sig ännu tightare runt min nacke och snyftar igen, och igen. Och igen.

"O-oscar h-har hänt," mumlar hon och jag stryker löst över hennes rygg och viskar lugnande i hennes öra. Så han gjorde det alltså, det svinet.

~ Några Dagar tidigare ~

"Vet du vad, din jävla idiot?" Ryter Oscar mot mig och puttar in mig i väggen. Jag flämtar till, men visar mig inte svag inför honom.

"Jag skiter i om du säger något om Josefine till Alice. Jag skiter i Alice och jag knullar och gör va fan jag vill! Jag ska ändå göra slut med henne om några dagar," säger Oscar med ett flin och jag gapar lätt mot honom.

"Juste, du ser lite chockad ut?" Frågar han och backar lite och slår sig ner på sin säng.

"Hon kommer bli alldeles förkrossad," säger jag bara och tittar ner i golvet. "Helt jävla förkrossad Oscar."

Han tittar upp på mig och flinar lite igen.

"Varför bryr du dig ens om henne?" Frågar han och ställer sig upp igen. Går fram till mig.

Jag tittar fortfarande ner i golvet och sväljer ljudligt. Vad fan ska jag svara på det?

"Näe Felix. Fucking skojar du med mig?" Frågar han med det där jävla äckliga flinet på läpparna. "Säg inte att du är kär i min brud?"

Jag tittar upp på honom med mörka, irriterande ögon. "Din brud? Du skulle ju göra slut med henne? Så det skulle väl inte göra något?"

"Ååh," börjar Oscar med ljus och larvig röst. "Ska du - aka drömprinsen gå och rädda henne. Du kan ju sätta på henne och sen dra också?"

Jag muttrar surt och känner hur ilskan bubblar inom mig. Är han helt jävla seriös som tror att jag någonsin skulle göra så? Mot henne? Aldrig i hela mitt jävla fucking liv.

"Jag är inte som dig Oscar. Jag knullar inte bara, jag ger brudarna lite kärlek också!" Sen drar jag ut ur hans rum och rusar snabbt nerför trappen. Fyfan, usch för honom. Hur fan kan jag, hur kan jag vara kompis med han? Helt jävla otroligt.

"S-sen sa han att han aldrig älskat mig på riktigt," började Alice. "Vet d-du vad j-jag tycker om honom?" Frågar hon med grötig röst. Jag skakar på huvudet.

"H-han är en jävla stockholmare." Hennes ord får ett kort skratt att lämna mina läppar. Lite komiskt att kalla någon jävla stockholmare, när hon själv är en. Fast bara stockholmare, hon är ingen jävla stockholmare.

"Du har rätt i det," mumlar jag.
Hon sitter lutad mot soffans rygg och tittar på mig med dem där sönder gråtna ögonen. Vad ska jag göra nu? Krama henne mer?

"Åh Felix," mumlar hon och slänger sig hårt och tight runt min nacke. "Vilken tur att jag träffade dig innan Oscar - den jäveln, gjorde slut." Viskar hon i min nacke och jag ler lite.

"Du är bra du," mumlar hon och jag ler ännu större.

A L I C E

"Du är bra du," mumlar jag genant ner i hans nacke och börjar andas tyngre. Jag känner mig helt färdig efter att gråtit så mycket som jag gjorde efter att Oscar gjorde slut. Jag blundar lite och andas ännu tyngre när han långsamt börjar smeka över min rygg.

"Jag är glad att Oscar var tillsammans med dig," viskar Felix i mitt öra.

"Varför?" Frågar jag tillbaka, mest som ett mummel då jag håller på att somna.

"För om ni inte vart det, skulle jag aldrig börjat prata med dig." Det är det sista jag hör innan jag faller in i en djup sömn. Och där sitter jag, sovandes och lutandes mot Felix i hans soffa.

~

Ganska trist och aningen förvirrande kapitel. Men alla mina kapitel är trista och förvirrande, jag har en förmåga att aldrig bli nöjd med det jag skriver så 😅

Släng gärna in en kommentar om vad ni tycker om denna lilla skit-novellen och rösta gärna om ni vill ha meeer!

Puss, Amanda ❤️