Jävla Stockholmare » f.s

Chapter 26

A L I C E

Jag går längre och längre in. Träden runtomkring mig är långa, relativt tjocka och för mestadels granar eller tallar. Kottar ligger här och var på backen i alla möjliga storlekar. Jag snubblar, klumpig som jag är, nästan över en utav de större rötterna. Jag fnissar tyst för mig själv - åt mig själv då jag alltid är så klumpig, men som tur ramlade jag inte helt.

Jag går längre in. Det är som en liten stig jag går på. Den snirklar sig åt alla möjliga håll och kan nästan liknas med en lång orm. Usch, varför tänker jag ens på ormar? Dem är bara vidriga. Lika vidriga och äckliga som Oscar. Jag stannar upp och ruskar snabbt på huvudet. Sluta tänka på det där svinet. Usch, fy, blä. Jag avskyr honom. Det plingar till i bakfickan vilket betyder att det rullat in ett sms. Jag hoppar till lite av det plötsliga ljudet.

Felix:
Tja. Vill du snacka lite? Bah va ute å chilla?

Jag:
Sure! Jag kan komma till dig om du vill?

Felix:
Nej, gå inte till mig. Jag är inte hemma. Kom till... Hm... Du vet ju vart mitt hus ligger?

Jag skrattar högt med blicken ner i telefonen. Jag knappar snabbt in ett svar.

Jag:
No shit sherlock att ja vet vart ditt hus ligger!😂

Felix:
Jaja, gå dit. Och följ stigen in i skogen bredvid vårt hus. Eller vänta.. Gå bah till stigen. Jag möter upp dig där.

Jag:
Öh.. Okej! Ses!

*

Efter ännu lite vägbeskrivningar från Felix, då mitt lokalsinne bokstavligen suger, hittade jag tillslut till stigen han menade.

"Hej!" Sade han när jag kom fram och sedan lade han armarna runt mig i varm och mysig kram. Jag kände hur fjärilarna uppstod i magen och virvlade omkring som ett par dagisbarn som jagade varandra.

"Tjena," viskade jag ner i hans nacke och kramade länge tillbaka.

Efter att vi stått där ett tag hade jag börjat tänka på kyssen vi utbytte här om dagen. Bara blotta tanken får blodet att rusa upp till kinderna och få mig högröd i ansiktet.

"Vad hade du tänkt att vi skulle gå nu då?" Frågar jag Felix medan vi går in längre in i skogen. Vi båda går på stigen, bredvid varandra. Gång på gång kan jag känna hur hans långa, varma fingrar snuddar vid mina. För varje gång dansar fjärilarna mer inne i magen och gör stötar ut i hela kroppen.

"Öh, det får du se," svara Felix med en mystisk ton på rösten. Och plötsligt, och egentligen helt utan anledning, greppar han min hand med sin och flätar samman våra fingrar. Det känns som två pusselbitar. De passar bra ihop, även om min hand säkerligen är två storlekar mindre än hans.

"Okej," säger jag med en nick. Jag håller kvar min hand i hans. För nu när det känns så mysigt tänker jag verkligen inte släppa.

Några minuter senare kommer vi fram till en trädkoja. Felix släpper min hand och går fram till repstegen. Åh nej. Inte en repstege, jag hatar sånna.

"Kommer du?" Frågar Felix när han är halvvägs uppe och slänger en blick bakåt mot mig.

"Öh.. Mhm.." Mumlar jag lite osäkert och kliar mig i nacken. När Felix väl är uppe sätter jag foten på det tredje rep-steget och tar tag i repen med båda händerna. I början gungar stegen och far med en jädrans fart. Men halvvägs upp sträcker Felix en hjälpande hand ner mot mig. Och jag tar lite genant och glatt tag i den. Han drar smidigt upp mig med ett leende.