Jävla Stockholmare » f.s

Chapter 31

3 månader senare

A L I C E

Kyrkan var nästan full. Hela tjocka släkten var där. Många från skolan var där också och såklart hade det med sig några familjemedlemmar. Endel visste jag inte ens vilka det var, det var bara hur många som helst. Såklart var Jesper där, och Oscar? Vad fan behövde han komma för? Jag mådde bara sämre av att se han sitta där på en utav bänkraderna. Och såklart, såklart skulle han ha med sig sin hora till flickvän, Josefina. Ugh, jag vill inte vara dum mot någon, men ush fyfan för henne. Han var otrogen med henne, varför bryr han sig om att komma på Adrian's begravning och ännu värre; Vad tänker han med när han tar med sig henne dessutom? Hur trög, korkad och idiotisk får man vara egentligen? Gaaaah! Jag blir så jävla frustrerad. Vad fan gör han på Adriana's begravning?!

Jag ville att han skulle ut. Jag ville skrika på honom. Högt och tydligt om hur falsk och riktigt äcklig han var. Att han lika gärna skulle kunna dra åt helvete och ta med sig sin flickvän till bimbo. Dö i elden, brinna upp. Jag skulle vara frivillig att dra med dem till kanten, låta dem titta ner på det varma heta som skulle bli deras död. Jag skulle vilja att det skulle ryka om det, göra dem rädda och alldeles svettiga. Sedan, efter några sekunder låta dem falla ner dit ner. Putta dem med all min kraft, skrika ut min ilska samtidigt som tårar av både rädsla och ånger skulle rinna för mina kinder. De skulle dö, dö som två äckliga idioter. Aldrig att jag kommer förlåta honom. Aldrig.

"Alice, älskling, hur mår du?" Felix snälla, mjuka med ändå lite raspiga stämma når mina öron och jag kommer tillbaka till verkligheten.

"Oh.. förlåt.. Jag, öhm.. tänkte på begravningen igen.." mumlar jag och tittar ner i mitt knä. Helt plötsligt känner jag hur det knyter sig i magen. Jag reser mig hastigt upp från soffan och rusar mot badrummet endast iklädd Felix alldeles för stora Tshirt och ett par trosor. Jag bokstavligen kastar mig över toaletten och låter all mat komma upp. Som i omgångar, det känns som det krampar. Varför kräks jag för? Jag gjorde det igår också, och i förgår?

*

Med skakiga fingrar vänder jag på stickan. Displayen visar.. positivt? Positivt?!

Oh nej, oh nej, oh nej, oh nej!

"Alice, vad gör du där inne? Det har gått 20 minuter snart." Felix som alltid bryr sig bankar lätt på dörren och jag öppnar den. Möter hans oroliga blick.

Jag står där ett tag. Alldeles stilla och tyst. Men tillslut öppnar jag munnen och säger följande:

"Jag är gravid. Felix, du.. Jag.. Vi.. Vi väntar barn."

"Wait WHAT?!"

The End