Jävla Stockholmare » f.s

Chapter 15

Felix och jag kommer in i mitt rum. Jag ser mig omkring, tittar så det inte ligger något olämpligt framme. Jag vill inte att han ska hitta ett par använda trosor eller något sådant precis.. Inte för att det är det allra vanligaste man brukar hitta i mitt rum. Men för säkerhetens skull.

När jag inte tycks hitta något som skulle kunna skrämma vettet ur Felix vänder jag blicken mot honom. Han har ett litet leende fast klistrat på läpparna medan han tittar igenom min bokhylla. Där har jag allt annat än böcker. För mestadels smink och en massa andra hygien-prylar. Några enstaka bindpaket. Bara av att tänka blotta tanken får mig att rodna smått. Dem kunde jag väl flyttat på?

"Najs place ändå!" Säger han och drar försiktigt och sakta handen genom håret. Säkert är han försiktigt för att inte förstöra hans stylade hår. Undrar hur länge han stod för att få till den där luggen?

"Öh, tack," ler jag tillbaka och tittar mig smått i spegeln. Shortsen sitter åt perfekt. Jag ler lite.

"Men, vad är detta?" Frågar Felix plötsligt. "Kära dagbok, igår stötte jag på Fe-.." Mer hinner han inte säga, eller rättare sagt, läsa.

"Nej!" Brister jag högt ut och stoppar honom mitt i hans läsande.
"Felix, det är personligt!" Jag rusar fram till honom och rycker dagboken ur hans händer. Han skrattar lite åt mig innan han lutar sig med rumpan mot skrivbordskanten. Så han nästan sitter på det. Armarna korsar han över bröstet och höjer förtjust ena ögonbrynet med ögonen djupt in borrade i mina.

"Vad är det som är så hemligt?" Flinet som uppstår på hans läppar är inte svårt att missa. Kan han inte bara sluta flina sådär?

"Öh," orden stockar sig i halsen och jag kan helt plötsligt inte prata ordentligt. Jag bara mumlar hela tiden.
Jag harklar mig lite.

"Du vet, om killar och sånt." Hans mungipor sjunker en aning och flinet vars tidigare var stort på hans läppar, är helt borta nu.

Han lägger huvudet lite på sniskan, har ögonen fortfarande fästa på mig.
Jag börjar smått lite nervöst pilla på jeansshortsen kant.

"Killar säger du. Är jag en av dessa killar du skriver om?" Hans ord får mig att skratta lite, men även rodna som vanligt.
Flinet växer igen. Större och större.

"Det är de ju!" Säger han med hög men skämtsam röst och pekar på mig. "Du skriver om mig."

Jag puttar bort honom lite från stället han satt på innan. Då han var i vägen för mina skrivbordslådor. Jag öppnar den översta lådan och lägger i dagboken där, innan jag puttar igen den.

"Kanske det kanske," säger jag och flinar lite mot honom.

Jag slår mig ner på sängkanten, och Felix likaså. Jag tittar på honom. Varför han fortfarande flinar lite och har ögonbrynen höjda på ett sånt där förtjust sätt vet jag inte.

"Vad ska vi göra?" Hans läppar rör sig på ett fint sätt. Hans läppar över huvud taget är väldigt fina. Hur han återfuktar dem med tungan då och då. Och dem ser så mjuka ut.

"Jag vet inte," säger jag och har kvar blicken på hans läppar. Dem är aningen smala, fast ändå fylliga på något vis.
Jag kanske tittar lite för mycket på bara hans läppar, jag tänker nog för mycket.

För helt plötsligt, just nu, sitter han närmare än tidigare. Han böjer ner huvudet så mina ögon fästs i hans istället. Hans ansikte kommer närmare och närmare. Våra läppar skiljer bara några centimeter nu. Han lutar sig ännu närmre. Känner hans andetag puffa mot mina läppar. Kom igen Alice. Du har kysst Oscar så många gånger. Nu ska du fixa detta också.

Men precis när jag tänker stänga ögonen, knackar det på dörren. Jag kommer tillbaka till omvärlden och jag ruskar lite på huvudet.

"Alice, det är käk. Kom nu!" Adrian låter nästan lite trött. Och hans röst har en ganska mörk stämma, så han låter nästan lite arg också. Men så låter han alltid.

Jag fuktar lätt mina läppar och reser mig kvickt upp. Okej. Herregud. Tänkte han verkligen kyssa mig? Tänkte han det?

"Jo, uhm, kommer du?" Ler jag mot honom. "Nu är det dags!"

Han ställer sig upp han också. Går fram till mig. Jag tittar upp på honom med bara ögonen och han ler lite.
Han lutar sig ner, snuddar min kind lätt med läpparna. Det känns knappt. Som en lätt vindpust, eller som han stryker en len fjäder. Och sedan är han ute ur rummet.

Vad hände nyss?

*

Efter maten gick Felix och jag ut lite. Vi tänkte gå en liten promenad med Ludde i det varma sommarvädret.
Under middagen hade mamma totalt frågat ut Felix. Hur han är som person, vad hans intresse är, hur det går för honom i skolan, hur det är hemma och en massa annat. Det förvånade mig att Felix inte bara rusade ut ur huset vettskrämd eller något. Istället hade han artigt och på ett mycket snällt sätt svarat på mammas frågor. Men det kändes ändå bra att mamma frågade några av dem där frågorna. Endel grejer visste knappt jag själv om. Och då fick jag svar på dem.

T.ex att han gärna dansar och sjunger på fritiden. På något sätt måste jag försöka få honom att visa när han både dansar och sjunger. För visst vill jag se och höra det. Det måste jag få göra någon gång.

"Kolla va fint!" Felix pekar rakt fram mellan träden ner mot sjön. Han har rätt, det är fint. Vi är några meter från stranden. Och vi är omringade runt skogen. Längre ner öppnar träden upp sig och man ser ner på vattnet. Man kan även se solnedgången.

"Ja, jag vet," ler jag och tar ett stadigare grepp om Ludde's koppel. "Detta är nog mitt absoluta favoritställe."

Felix vänder sitt ansikte mot mig, tittar ner på mig med ett snett leende samtidigt som han nickar sitt huvud lite lugnt.

"Jasså," säger han med en mjuk och len röst. Fast även med lite raspig och hes röst då hans stämma helt enkelt är så. Mjuk och len, fast ändå raspig och hes på samma gång.

"Så, sommarlov snart. Vad ska du hitta på för skoj då?" Frågar Felix när vi kommer ner till vattnet. Vi sätter oss ner på Klippan och jag släpper Ludde lös. Som tur lyssnar och lyder han såpass bra så han kan springa runt lite själv.
Med svansen viftandes rätt upp i luften och tungan slängandes i ena mungipan på honom joggar han lätt längst den så kallade stranden.

"Allvarligt talat har jag inte bestämt något. Kommer nog va hemma för det mesta, och du själv?" Jag tittar först på Felix innan jag vänder blicken mot Ludde som dricker lite sjövatten. Gulliga hund, tänker jag med ett leende.

"Inte jag heller," säger Felix med ett kort skratt. "Vi kanske kan hitta på något tillsammans då?"

Jag lägger ner Luddes läderkoppel mellan oss och stryker löst över det lite.

"Javisst!" Ler jag och drar ena handen genom håret. Jag slickar mig lätt om läpparna och blickar sen ut mot solnedgången. Vackert.

"Det kommer bli ett bra sommarlov. Alltså fan vad jag längtar!" Utbrister Felix plötsligt efter en liten stund av behaglig tystnad med en glad röst. Han lutar sig lätt bakåt och stödjer upp sig på sina armbågar.

"Tänk dig. Sol och bad typ varenda dag. Sena kvällar vid stranden med alla polare. Och alla sjyssta fester! Och sen kommer jag få spendera så mycket tid med dig. Asså fan va najs," säger han ännu gladare och ler ett fint leende mot mig. Det där värmde i hjärtat. "Och sen kommer jag få spendera så mycket tid med dig. Fan va najs."

Han menar det verkligen. Han vill faktiskt vara med mig. Han vill spendera tid med mig. Oh du milde. Vad ska vi hitta på?

"Jadu Felix. Vi kan hitta på en massa," ler jag mot honom. "Men bara jag få vara med Tyra och Hampus också!"

"Såklart. Om jag får hänga på er förstås," flinar han och tittar på mig. Hans ögon kan man ju dö för. Alltså skjut mig.

~

Jag tror det kommer ett kapitel imorgon! Jag har skrivit en MASSA delar i utkast så ni vet.
Men hoppas ni mår lika bra som jag gör just nu. Det är lite stressigt med skolan bara, men annars är det cool-lugnt för mig :)