Jävla Stockholmare » f.s

Chapter 25

F E L I X
Några dagar senare

"Dante, för i helvete! Kom hit!" Jag suckar frustrerat och drar en hand genom håret. Jag släppte Dante lös för några minuter sedan och han hade viftat glatt på sin hårda lilla svans och sprungit iväg med munnen halvt öppen. Men nu dricker han vatten vid den lilla, lilla dammen längre bort. Jag ser så väl hur han så gärna vill simma efter änderna.

"Dante, hit!" Ropar jag med arg röst vilket får honom att titta, nästan lite snopet på mig, då jag nästan aldrig blir arg på honom. Han sänker öronen och huvudet i samma veva som han inte alls lika glatt joggar mot mitt håll. Jag sätter mig på huk framför den vita, brun fläckiga lilla krabaten. Kopplet fäster jag i hans halsband och stryker honom över ryggen.

"Duktig vovve!" Säger jag glatt och omvandlar mina rörelser över hans rygg till lite hårdare. Vilket i sin tur får honom att spänna sig och luta huvudet bakåt av behaglighet. Han ger ifrån sig ett grymt och jag kan hålla mig från att skratta tyst åt honom.

"Fin vovvsing," säger jag och rätar på ryggen och ställer mig stadigt på fötterna igen. Med kopplet i handen och en glad Dante bredvid mig börjar jag den korta vandringen hemåt. Solen står högt på himlen och får mig att nästan svettas. Fitta också, jag glömde ta deodorant innan.

Jag går över det gröna gräset, bland höga träd som omringar mig och fågelkvitter hörs överallt. Den relativt stora vägen är ganska långt bort, så bilarna hörs inte alls särskilt väl. Plötsligt rycker någon tag i min axel och jag flämtar till. Dante börjar skälla och jag vänds mot personen.

"Vad fan vill du?" Frågar jag med en irriterad röst. Jag hårdnar greppet runt kopplet och rycker lite i det, vilket får Dante att hålla tyst och sluta skälla.

"Jag vill prata," ryter Oscar framför mig. Hans ansiktsuttryck ser allmänt argt ut. Om en blick kunde döda, hade jag vart uppe i himlen för längesedan.

"Vi har väl inget att prata om? Eller hur?"

"Käft din lilla skit," säger han surt och tar tag i min krage. Han lyfter upp mig lite så jag får stå på tårna. Han är några centimeter längre än mig och eftersom han halvt lyfter upp mig så tittar jag ner på honom. Han andas tungt och nästan lite flåsande. Vad fan har hänt med honom?

"Vi har mycket att prata om," säger han mellan sammanbitna tänder.

"Som vadå?"

"Den lilla fittan du umgås med. Eller rättare sagt, Alice." Där var droppen. Jag rycker mig ur hans grepp och puttar han lagom hårt bakåt. Så han nästan tappar balansen.

"Du kallar henne inte för fitta, fattar du?! En fitta kan du fan va själv!" Mina ögon mörknar. Han kallar henne inte för det. Usch, jävla idiot.

"Hon har en fitta iallafall. Har du vart där än?" Är han helt seriös? Tror han på fullaste allvar att jag har knullat henne?

"Är du dum eller? Klart som fan jag inte varit. Föresten, det har inte du heller."
Jag vet att det där tar hårt på honom. Bara för att han inte tagit hennes oskuld, jag vet så väl om det. Hur många gånger han berättat att dem hånglat och att han varit så nära på att ta henne, men i sista sekunden har hon alltid sagt ifrån. Alltid sagt nej och avslutat allt.

"Oh, nu är det fan du som ska hålla käften!" Ryter han högt och kollar med arga och mörka ögon på mig.

"Nej för i helvete Oscar! Du ska hålla käften. Och jag säger det igen, kalla henne inte för fitta!"

"Jag kallar henne för vad jag vill. Slyna, slampa, äckel. Spelar ingen roll vad fan jag kallar henne!"

"Kan du lägga av?! Håll fucking käften!"

Jag drar med mig Dante och börjar gå bort från honom. Idiot, jävla helvetes idiot. Dante bredvid mig verkar inte fatta någonting, då han bara går där med svansen högt i luften och trippar glatt längst trottoaren som vi nyss kom ut på.
Det kommer nästan inga bilar, så där tar jag chansen att springa över vägen med Dante bredvid mig. Han ser ganska gullig ut där han joggar. Hans korta små ben rör sig snabbt och svansen svischas fram och tillbaka i en glad rörelse.
Vi joggar båda två i solskenet. Och det får mig att svettas lite. Det är fett varmt, och nu vill jag bara hem. Hem och ta det lugnt. Möjligen ringa till Alice och fråga om hon vill hitta på något.

Väl hemma kliver jag ur mina skor. Men stannar upp mitt i att ta av Dante kopplet så ett brak hörs från köket.

"Din jävla idiot! Vad håller du på med?!"

"Cecilia, lägg av! Kalla mig inte för något sådant, sluta!"

Oh nej. Det är mamma. Och pappa. Som bråkar. Det lär inte sluta bra. Det vet jag. De har bråkat mycket på senaste tiden och det har alltid slutat med att pappa rusat ut ur huset och vart borta i någon dag. Men sedan har han alltid kommit tillbaka.
Hur svårt kan det vara att bara skilja sig egentligen? Tanken får mig att känna mig som en riktig mjukis. Jag blir faktiskt ledsen av att tänka på att mina föräldrar lika gärna kan skilja sig. Även om jag är 18 å och inprincip vuxen nu. Jag är en väldigt ung vuxen, om man nu kan säga så.

Jag släpper Dante lös och hänger upp kopplet. Jag kliver ännu en gång i mina skor och går ut. Det sista jag gör är att drämma igen dörren hårt. Riktigt jävla hårt.

Sedan svänger jag in mot skogen. Går mellan de inte alls så täta träden. Vinden är varm och solen lyser igenom trädens toppar och når tillslut mina bara armar och gör dem heta. Nu vet jag precis vart jag ska.

~

Hejsan! Jo jag vet att Felix är längre än Oscar, men här är Oscar längre. Och glöm inte att dem är lika gamla i denna berättelse :)

Tack så hemskt mycket för alla snälla kommentarer och alla röstningar. Ni anar inte hur glad jag blir! Tack för allt!

Jag vill också bara säga förlåt för den hemska uppdateringen. Jag håller på att skriva massa kapitel i utkast, och det är därför det tar sådan tid ibland. Hoppas det är okej!

Många varma & mysiga kramar,

-Amanda