Jag känner knappt igen dig längre. Du har börjat klä dig som honom och flera gånger har jag sett dig med en jävla cigarett vilandes mellan fingrarna trots att jag vet hur emot rökning du är. Men det är som att du själv glömt av dina egna värderingar och ditt egna beteende.
Vi sitter i klassrummet och det har numera blivit vardag att du sitter längst fram, så långt bort från mig som möjligt, medan jag sitter längst bak på våra gamla platser.
"Vi ska börja med ett grupparbete" yttrar läraren framme vid tavlan och jag suckar för mig själv. Grupparbeten är värdelösa. Det är alltid en person som gör allt jobb och sedan får alla dela på ett betyg som egentligen bara en av dem förtjänar.
"Felix, du jobbar med Oscar" yttrar han sedan och jag stelnar till och blickar över på dig för att se din reaktion. Du lyfter blicken från telefonen och tittar upp på läraren.
"Kan jag inte jobba själv?" Frågar du med en hård röst och jag biter mig hårt i läppen. Läraren säger bestämt nej och du suckar ljudligt. "Men vi jobbade ju för fan tillsammans senast också" yttrar du med en ilsken röst och att du faktiskt blir arg över att behöva arbeta med mig sårar mig något otroligt.
"Och nu ska ni jobba tillsammans igen" yttrar bara läraren hårt och du suckar ljudligt ännu en gång. "Men Max då? Jag kan jobba med Max och så kan han vara själv?" Frågar du och syftar på Max som alltid arbetar själv pga personliga anledningar och någon speciell överenskommelse med lärarna. Att du väljer att benämna mig som han för att undvika att yttra mitt namn gör ont, så jävla ont.
"Nej Felix, du jobbar med Oscar. Punkt slut" lärarens ton är nu bestämd och aningen arg vilket får dig att irriterat dunka näven i bänken och svära för dig själv innan du slänger en hastig blick bak på mig som tappert försöker att trycka undan tårarna.
För jag vet inte vad jag gjort som fått dig att hata mig så innerligt.
