Många minnen och obehagskänslor fyller min kropp när jag är tillbaka i skolan igen efter allt som hänt. Många blickar följer mig när jag går genom korridoren och ett flertal viskningar viner genom luften vilket får mig att sucka.
När jag möter din blick i andra änden av korridoren så slappnar jag med ens av och ler varpå du besvarar mitt leende och går mig till mötes.
Mitt i korridoren placerar du händerna över mina höfter och jag låser fast mina händer bakom din nacke.
"Hur går det, mår du bra baby?" Frågar du omsorgsfullt och jag ler svagt och nickar. "Jag mår bra, det känns konstigt att vara tillbaka bara. Otryggt" yttrar jag och du stryker lugnt med tummen över min höft. "Han är inte här längre, han är avstängd. Han är inte vårt problem längre" förtydligar du och jag suckar lite och nickar.
"Folk stirrar" yttrar jag sedan och du ler lite samtidigt som du sveper med blicken runt omkring oss. "De vänjer sig" yttrar du sedan och jag ler.
"Det är Felix och Oscar nu, Foscar" yttrar du skämtsamt och jag skrattar lågt över dina ord samtidigt som jag längtansfullt blickar ner på dina läppar.
"Kyss mig då, ge dem något att viska om" yttrar du lågmält och jag biter mig löst i läppen innan jag gör som du säger och låter mina läppar möta dina.
Och det känns så sjukt att äntligen, äntligen, kunna vara ett par officiellt. Så många år jag suktat efter dig, älskat dig, varit kär i dig.
Och nu, nu är det min verklighet.
. . .
Och så var även denna slut :(((
Tack för allt världens bästa ni ❤️❤️
