Catch me if you can

5.

Jag vaknade upp sittandes i en bil tillsammans med en massa okända män. De hade vapen och såg farliga ut.
-Chefen, hon har vaknat, sa en mörk stämma jämte mig.
-Bra. Vi är snart framme.
Jag vågade varken röra mig, eller prata. Det var knappt att jag ens vågade andas. Jag har ingen aning om vad dessa män vill mig, men det är nog inget bra.

Vi fortsatte åka i tystnad i ca. 30 minuter till. Jag hade ingen tidsuppfattning alls i bilen.
"Jag kommer dö." Det var min sista tanke innan allt blev svart ännu en gång. .

Jag vaknar upp till en känsla av obehag. Det är mörkt, golvet är kallt och mina händer är bundna till en järnstolpe. Jag visste ju självklart att jag var tvungen att ta mig ut härifrån. Jag börjar se mig omkring. Jag ser en dörr, en stol och en liten glödlampa. Glödlampan flackar och kommer snart slockna tror jag. Detta ger mig inte mycket tid kvar. Jag börjar rycka lätt i repen, men ger snabbt upp.

''Ringen!'' tänkte jag. Jag hade fått en ring utav Sebastian i 7:an. En ring med en inbyggd liten kniv. En väldigt liten, men jag hade inte använt den sedan jag fått den. Jag vecklade försiktigt kniven, förde den till repen och började såga.

Det tog inte lång tid innan jag hade sågat av ett varv på repen och kunde därefter trassla ur mina händer. Jag reste mig upp, fortfarande med kniven utfälld och smög mig fram till dörren. Jag lirkade upp låset och smög mig ut. Det var ljust ute i korridoren.

-... som absolut inte fick rymma.

Jag hörde rösterna komma mot mig och gick snabbt mot närmsta vägg. Jag gömde mig där tills rösterna hade gått in i rummet där jag tidigare hade suttit.

-VA FAN?!

Jag sprang snabbt till dörren och stängde igen den. Jag fortsatte min väg hukandes i en snabb men ljudlös springstil. Jag fortsatte tills jag hittade en dörr. Jag ryckte lätt i dörren och den öppnades tyst. Innanför nästa dörr fanns ytterligare ett rum. Detta var dock större och var fullt med ljus. Det var dock inga friska vindar som slog mot mitt ansikte. När jag hade vant mig vid ljuset gick jag in i rummet och kollade på väggarna.

''Wow''. Det var ett gigantiskt vapenrum. Knivar, bomber, vapen, skyddsvästar och typ raketer? Raketgevär kanske? Äh, vem bryr sig. Jag plockade på mig ett par knivar som var små och enkla. De var inte avsedda att döda med. Bara att kanske skada lite lätt. Typ en kniv i benet eller så. Jag tog på mig en skyddsväst som såg lätt ut . Jag förstod att dessa män var beväpnade och hade skyddskläder på sig. Något mer som jag behöver? Jag tog en sista blick runt om i rummet och begav mig ut sedan. Jag gick genom korridor efter korridor. Gick förbi dörr, efter dörr. Men inga. Inte ett enda tecken på att det finns folk här. Tills den sista dörren. Det här är ungefär som att spela roulette. Antingen så vinner man, eller så förlorar man. Det finns bara ett sätt att veta. Jag öppnar dörren och tittar försiktigt in.

-Nejmen ser man på. Vår gäst bestämde sig att visa sig tillslut. En äldre man med grå kostym sitter i ett kritvitt rum i en stor svart fåtölj. Framför sig har han inget förutom ett vitt skrivbord.

Mannen vände sig långsamt om och tittade på mig med förundran i blicken.

-Du lyckades ta dig ut snabbare än någon annan någonsin har gjort. Bra gjort.

-Vem är du? Jag tittade på honom med avsmak.

-Jag är du.

-Vad menar du?

Han skrattade. Ett äckligt och fake skratt.

-Det får du reda på i sinom tid. Just nu är du inte redo att få veta det.

Jag tog ett stadigt tag om en utav mina knivar.

-Snygga knivar du har där lilla gumman.

-Kalla mig inte det. Jag har ett namn.

Jag grep tag om kniven ännu hårdare.

-Absolut. Izabella.

Hur visste han mitt namn?

-Eftersom att du vet mitt namn så borde jag ju få veta ditt namn.

-Hah, det trodde du väl. Men nej, det får du inte. Jag berättar när allt är klart. När du är redo för att få veta allt detta. Vem jag är, vad jag gör och hur jag vet vem du där.

-Men vad gör jag här? Kan jag få gå utan att någon blir skadad? Jag sneglade på honom och han log ett litet snett leende.

-Klart att du ska få gå härifrån. Men först, vill jag ha tillbaka knivarna.

Jag gav honom alla knivarna som var synliga. Sammanlagt 10 stycken. Alla var småknivar och inga 'the real deal' -knivar.

-Dörren ligger till höger. Tack för besöket, och nästa gång vi ses, hoppas jag att du kommer hit frivilligt.

Jag gick mot dörren och gav honom ett sista ögonkast innan jag lämnade detta hemska ställe.

-Izabella!!!

Mamma kom springandes mot mig så fort som jag kom hem.

-Vart har du varit?! Jag har aldrig vart såhär orolig över dig!! Varför ringde du inte eller åtminstone skrev ett sms??!

-Hur mycket är klockan?

-Ett.

-Vilken dag är det?

-Lördag.

Jag hade varit borta i TRE DAGAR??

-Jag går upp och lägger mig. Jag berättar allt när jag kommer ner sen. Okej?

Mamma nickade svagt och jag gick upp på rummet. Precis innan jag somnade fick jag flashbacks från mannen.

''Jag tror att jag vet vem mannen kan vara'' var min sista tanke innan mina ögon slöts utav ett mörker.

............................

Hola!!
Hmm... Undra vem dendär mannen kan vara. Vet faktiskt inte riktigt själv än vem denna man är...

Längesedan jag skrev nu.... Förlåt, men jag har inte riktigt haft ork, inspiration eller tid för att skriva. Men jag ska verkligen försöka bättra mig! Men ha ett bra liv tills nästa gång!!

Bajj// E