Ängel på jorden

Kapitel 10: Shoppar inför balen

(A/N Det ska stå Aida inte Wilma, sorry att jag skrev fel)

Jag börjar att gå lugnt mot entrén då jag kommer på varför Miranda var den första ut. Vi ska shoppa till balen nu! Jag går glatt och ser Miranda.

"Där är du!" säger jag glatt och Miranda stelnar till och tittar förtvivlat omkring för ett gömställe, men innan Miranda hinner reagera har jag krokat arm med henne. Jag drar henne till de andra och suckar sorgligt.

"Där är ni ju! Jag trodde att ni inte skulle komma eller iallafall inte Miranda!" säger Mira

"Vi får skynda oss, annars far bussen utan oss!" säger Lisis och drar iväg oss.

Bussen kommer precis när vi kommer till busshållplatsen och alla förutom en person (Miranda) suckar lättat.

"Fyra biljetter till stan." säger Mira och betalar till oss alla.

"Tack." säger jag när hon ger mig biljetten.

"Ingen orsak!" säger Mira och ler.

Bussen börjar att köra iväg och efter 10 minuter är vi framme. Vi stiger av och Miranda försöker att smita undan men Lisa och Mira fångar henne innan hon fick chansen.

Vi går in i det stora köpcentrumet och sen i en butik som det står med stora röda bokstäver 'BAL' på.När vi kliver in möts vi av tusentals balklänningar, smink och miljoner olika skor i rader. Vi börjar med klänningar, Mira och Lisa ger Miranda en massa olika långklänningar och tar några själv. Jag går omkring och tittar på en massa olika klänningar. Efter en timmas letande har jag ändå inte hittat en klänning som faller mig till smak kommer en tjej som jobbar. Det är en dam i 60 års åldern och hon har grått hår och nötbruna ögon.

"Hittar du inget?" frågar hon och ler snällt

"Nej, det finns så mycket. Men ingen som jag vill ha..." säger jag och tittar ner i marken.

"Om du kan vänta en liten stund kan jag komma med en klänning som du kan testa." säger damen och ler.

"Jag kan vänta." säger jag och ler tillbaka.

Efter 5 minuter kommer damen tillbaka med en ljusrosa klänning som längre ner blir ljusare och nästan vit. Den ser ut att gå en bit ovanför marken om jag skulle ha den. Den har flera lager och har små diamanter i de små lagren som ger en effekt att den glittrar. Den är bandlös och är tajt längs upp och blir lös och puffig vid midjan.

"Tack" säger jag samtidigt som jag tittar upp och ser att det inte är någon där. Jag tittar mig omkring men jag ser inte henne någonstans.

"Vad fin!" säger Lisis och jag hoppar till.

"Oj förlåt, skrämde jag dig." säger Lisis och jag ler.

"Det är okej." säger jag och ler försäkrande.

Jag tittar på klockan som är bredvid dörren ser jag att det bara har gått 10 minuter.

"Det kan inte stämma, jag har varit inne i minst en timma!" tänker jag förvånat.

"Har ni hittat era?" frågar jag.

"Nja, vi ska gå och testa några först." svarar Mira glatt.

"Då följer jag med!" säger jag och följer efter dem.

Efter en stund är alla klänningar testade och alla har valt. (Bilderna längst upp i kapitlet) 

Miranda börjar att gå för att betala när Lisis och Mira stoppar henne.

"Vi har skorna, accessoarer och smink kvar." säger Mira och Miranda ser gråtfärdig ut.

Vi börjar att gå mot skoavdelningen. Hyllorna med klänningar går över till hyllor av skokartonger. Efter några minuters letande hittar jag ett par guldaktiga platå skor och visar dem till Miranda på skoj.

"De här skulle passa din klänning!" säger jag så entusiastisk jag kan.

"Försöker du ta kål på mig!" säger Miranda och börjar att låtsas gråta.

"Men så höga är de väl inte?" säger Lisis och fnittrar tyst.

"Jo!" gnäller Miranda.

"Kom igen! Jag som inte trodde att den store Miranda är rädd för någonting." säger Mira fnissande.

"Men Aidas skor har en lägre klack!" fortsätter Miranda gnällande.

Jag tänkte nyss säga att jag inte har valt eller hittat ett par skor när jag märker att jag håller i ett par ljusrosa klackskor med en ros i samma nyans vid tån.

"Men du ser lilla gumman, de är de ända skor som passar till hennes klänning." säger Lisis retsamt.

"Men ändå!" gnäller Miranda som en femåring och tittar på oss med hundögon.

"Ska man vara fin, får man lida pin." säger Mira och hon och Lisis går småskrattande därifrån för att leta sina skor.

"Det där var taskigt..." säger jag som har stått tyst och tittat på mina nya skor under hela konversationen.

"Äsch, det gör inget." skrattar Miranda fram och jag tittar oförstående på henne.

"Vi håller alltid på så." förklarar Miranda och drar iväg mig.

Lisis har hittat ett par fina vita klackskor, Mira har hittat ett par platå skor som är vinröda och Miranda tog skorna jag hittade åt henne. Jag tar själv skorna som magiskt hamnat i min hand. Miranda börjar glatt skutta mot dörren men blir stoppad av Lisis och Mira igen.

"Vad har vi kvar?" säger Miranda förtvivlat.

"Smink och assessorer." säger Lisa och Mira.

Efter 30 minuter är vi klara och Miranda har frågat (tjatat) om vi ska fara tillbaka till akademin, så Mira och Lisis är superirriterade.

Så i slutändan när vi ska betala springer Miranda nästan till kassa. Det var billigt för allt vi köpte och vi går nöjt ut. Men den gladaste av oss är nog Miranda.

"Äntligen ute!" skriker Miranda ut av lycka.

"Det låter som om du har suttit i fängelse! Skärp dig!" säger Mira och ser bussigt sträng ut.

"Men jag har ju inget skärp!" säger Miranda och förtjänar ett gott skratt av vi andra tjejer.

När vi är hemma nästan rusar Miranda in i hennes rum och stänger dörren. Jag är jättetrött efter en hel dag skola och efter att ha gått runt i en affär i några timmar så jag går och lägger mig.