Ängel på jorden

Kapitel 18: Tillbaka

"Hehe,ser ut som om någon tog sig ut." säger Mira hånande när ljuset äntligen lugnat ner sig.

"Aida!" skriker Miranda och Lisa i mun på varandra och det är som om allt går i slowmotion. Mira tar ett steg närmare och kastar en formel så att mörka växer kommer ut ur marken under mig.

Jag hoppar bakåt men växterna jagar mig. Plötsligt ser jag något blänka på marken en bit bort.

"Svärdet!" tänker jag och börjar att göra min väg dit.

När jag äntligen är bara någon centimeter ifrån den känner jag hur en växt tar tag i mitt ben och jag faller ner på mage.

"Nämen, trodde du att du skulle kunna fly?" frågar Mira samtidigt som jag försöker få tag på svärdet.

"Vem sa att jag var på väg att fly?" svarar jag spydigt tillbaka samtidigt som jag får tag i svärdet.

"Huh?" frågar Mira förvånat samtidigt som jag svingar svärdet framför mig så att växterna går sönder och jag blir fri.

Jag ställer mig upp på skakiga ben och sätter svärdet skakigt framför mig. Men svärdet känns inte så tungt, utan jag skakar av nervositet. 

"Nämen har du inte en lite för stark tandpetare för dig?" tjuter Mira ut och börjar att skratta åt hennes "skämt".

Jag tar ett stadigare tag på svärdet och då ser jag, eller mer känner allt i den här dimensionen. Jag svingar svärdet lugnt framför mig och plötsligt så kommer det stjärnor på himlen.

"Vad händer?" stammar Mira fram förvånat.

Jag svarar inte utan koncentrerar mig helt på svärdet. Något som jag har kommit på är att det är svärdet som styr denna dimension. Så kör jag ner svärdet i marken och jorden börjar att skaka. Skogen försvinner och byts ut till miljön bakom stallet.

"Va... Svärdet!" skriker Mira som, vad jag gissar, har kommit på det.

Mira gör ett utfall mot mig som jag klumpigt undkommer med bara någon centimeter.

"Aida!" skriker Miranda och Lisa och börjar halta sig mot mig, så jag tappar helt fokuset från Mira.

"Du är helt öppen!" skriker Mira mot mig och gör ännu ett utfall mot mig och hon får in ett slag.

Jag skriker i smärta och Mira gör ett försök att ta av mig svärdet, men lyckas lyckligtvis inte. Så hon hoppar bakåt och landar perfekt. Jag kan höra hur hon viskar en kort formel och ett kolsvart svärd formas i hennes hand.

Än en gång gör hon ett utfall mot mig och det är som om tiden saktas ner och något tar över min kropp. Mira kommer sakta mot mig och min kropp gör sig i ordning för att försvara sig. När hon bara är någon centimeter ifrån mig lyfter jag svärdet åt min sida och tar ett litet steg åt sidan. Mira märker inte detta och har inte tid att reagera så hon blir träffad i magen av mitt svärd och skriker i smärta. Tårar börjar att rinna ner för mina ögon och jag känner två armar på min axel. När jag vänder mig om står Miranda och Lisa där och tårarna faller snabbare. Dem kramar om mig och försöker att trösta mig men det går inte.

Efter vad som känns som en evighet är jag lite lugnare och plötsligt så hör jag massa fotsteg komma mot oss. En massa vuxna kommer springandes mot oss.

"Upp med händerna!" skriker en av dem till oss och jag känner mig plötsligt trött.

"Du där, släpp vap..." skriker samma man och pekar på mig. Men resten av meningen hör jag inte för svart börjar att flimra framför mina ögon och mitt medvetande försvinner... igen.