Ängel på jorden

Kapitel 19: Röda ögon

När jag äntligen börjar att återfå mitt medvetande igen, känner jag svärdets lätta tyngd i min högra hand och jag knyter den lite hårdare.

"Snälla, låt mig få hela henne." hör jag en svag röst be, och när jag tänker efter låter den väldigt bekant.

"Lisa..." börjar en ny röst, och denna gång låter det som om den är närmare.

"Hm, vad gör Lisa här? Förresten vars är här?"  tänker jag och försöker att öppna mina ögon igen, men misslyckas totalt.

"Jag vet att du vill hjälpa men du har redan använt mycket av din energi under de senaste dagarna och du är inte helt frisk själv." fortsätter den okända rösten lugnt.

"M-men..." börjar Lisa men blir genast avbruten av den okända rösten.

"Inga men, dem skadade måste få vila." säger den lugna rösten lite strängt, så jag blir alldeles kall.

"Okej, Madame." suckar Lisa och jag hör sedan hur hon går ut ur rummet och stänger dörren.

"Jag vet att du är vaken." säger den okända rösten efter att dörren har stängts och jag hör sedan hur fotsteg kommer mot mig.

Plötsligt känner jag en mystisk känsla fara genom min kropp och jag öppnar ögonen och kastar mig blixtsnabbt upp. Jag registrerar snabbt min omgivning, de mjukt vita väggarna och taket ger en känslan av sjukhus. En massa sängar med silverstomme  och vitt överdrag med typ gardiner som man kan dra så att det blir som små rum runt sängarna. Två vita dörrar, ena på en av kortsidorna och den andra på långsidan mittemot mig, med ett silvrigt handtag. Det massa fönstren med utsikt över tjejernas studenthem och vita gardiner som hänger löst bredvid. De gråa golvet som är av kakel  ger en fin kontrast med de vita väggarna.

"Vad vet du om gudarnas hemlighet?" frågar den okända rösten och jag tittar förvånat på en dam, i de senare åren, stå bredvid min säng.

"Hur kunde jag missa henne?" tänker jag förvånat och smått irriterat på mig själv.

"Ehm... inget." svarar jag osäkert och hon blänger surt på mig.

"Du ljuger!" skriker hon ut och gör ett utfall mot mig så jag hoppar undan och undviker den med någon millimeter.

"Berätta!" skriker hon ut och gör ännu ett till utfall som jag precis hinner undvika så jag står nu i ett av hörnen.

"Finns det inga andra skadade här eller någon måste ju komma in?" tänker jag samtidigt som jag undviker ett tredje anfall.

"Verkar inte som det." suckar jag tyst och tar ett hopp tillbaka för att skapa ett avstånd.

"Berätta!" skriker hon än en gång och hennes skugga växer och det formas blodröda ögon, i skuggan!

"Okej, det här kan inte vara bra." tänker jag i panik och plötsligt kommer ett vitt ljus så jag täcker för mina ögon.

"Är inte det här samma ljus som var vid sjön?" tänker jag tyst för mig och får lite hop. 

När jag öppnar ögonen ligger damen på marken, medvetslös.

"Ehm, vad ska jag göra nu?" frågar jag tyst till mig själv.

"Jag kan inte lämna henne här..." fortsätter jag och tittar mig snabbt omkring.

"Jag kan lägga henne på en säng." avslutar jag och ler stolt över min smarta ide. Så jag börjar att mödosamt bära henne till den närmsta sängen och lyfter upp henne på den. När jag är klar känner jag hur tröttheten tar över och jag släpar mig fram till min säng och faller in i en drömlös sömn.

När jag väl vaknar en andra gång känner jag direkt att det saknas något, men vad?

"Nämen är du redan vaken?" frågar en röst och jag kollar och ser att det föreställer en kvinna i 30 års åldern, med rött, krulligt hår och knallgröna ögon.

"Mm..." svarar jag lite små trött och sätter mig upp och det är då jag kommer på det, svärdet är borta!

"Hur känns det?" frågar kvinnan och jag tittar ner på min arm, i panik, och ser att jag håller i ett silverhalsband med en amulett som är en exakt kopia av svärdet.

"Hur?" tänker jag och känner en bekant energi från amuletten.

"Bra, bara lite trött." svarar jag och gäspar synligt.

"Det är förståeligt, du använde nästan upp all din magiska kraft två gånger för några dagar sedan." förklarar hon och jag hoppar upp ur sängen.

"Så länge?! Jag måste på sko..." börjar jag men blir avbruten och lugnar ner mig av hennes blick och omedvetet sätter jag mig lugnt ner i sängen igen.

"Det ska du inte, du är inte nog frisk för att röra på dig, din magiska energi är fortfarande låg." instruerar kvinnan och jag tittar förvirrat på henne.

"Vad är magisk energi?" frågar jag undrandes.

"Jo, det är det vi använder när vi använder våran magi, ett bra exempel är hela." förklarar hon och jag känner mig genast dum som frågat om något så enkelt.

"Tack, för förklaringen." tackar jag tyst och hon ler åt mig.

"Ingen orsak, men du var mig väluppfostrad." säger hon glatt och ställer sig lugnt upp.

"Dock förstår jag inte hur du kan vara vaken, vanligtvis brukar det ta minst en vecka att vakna och ännu en för att kunna lämna." mumlar hon tyst samtidigt börjar att gå mot en av dörrarna och jag tror att det inte var mening att jag skulle höra det egentligen.

"Men du kan väl försöka att vila lite till." säger hon innan hon kliver igenom dörren.

"Vad var det där om 'gudarnas hemlighet'? finns det något jag inte vet om, och skuggan... någonting håller på att hända." tänker jag efter att ha tänkt på det som hände idag och tillåter tillslut sömnen att ta över, än en gång.