Ängel på jorden

Kapitel 14: Fighten

När jag går igenom portalen känns det som om jag blir ihop tryckt till en liten boll sen stor igen och magen vänder sig. Men igenom tog jag mig.

"Äntligen kom du, jag, eller rättare sagt vi, trodde att du hade fastnat någonstans längst vägen." utbrister Miranda samtidigt som jag äntligen kliver ut ur portalen.

"Ledsen, men det är inte mitt fel att jag aldrig har använt en portal!" muttrar jag smått surt.

"Okej, men nu när vi är här, vad ska vi göra?" frågar Lisa.

"Jag röstar på att vi spöar skiten ur monstret." säger jag och Miranda i mun på varandra och efter det blir det skratt som dånar omkring.

"Okej... nu... måste... vi gå" får jag fram mellan allt skratt och min mage värker av all skratt.

"Ja du, det var ingen dålig ide." stämmer Miranda in och än en gång skrattar vi.

Plötsligt här vi ett högt knak och ser i panik ett träd komma flygandes mot oss. Det är då jag tar tid att titta mig omkring, vi är i en stor skog och det är en mörk natthimmel ovanför oss, men finns inte några stjärnor eller en måne på himlen.

"Vem kastade den där?" frågar jag pustande efter att i panik hoppat undan.

"Ja, det hade jag villat veta." säger Miranda och knyter nävarna.

"Mest troligt monstret." svarar Lisa och man kan se att hon är nervös. Benen skakar under henne och hennes röst var full av oro.

"Vi kan inte vända om nu." säger jag och ler ett litet leende.

Så vi börjar att springa och efter en liten stund kommer vi till en sluttning. Det är där striden utkämpas. Massa vuxna ligger ner på marken med stora blödande sår och stora björnen ryter högt.

"Inte en sekund att förlora, kan ni några eldformler?" frågar jag och tittar nyfiket på dem.

"Jag kan inte, men om ni kan skydda mig så kan jag hela de skadade." svarar först Lisa och jag och Miranda nickar till svar.

"Jag kan några enkla..." svarar Miranda och jag ler nu stort.

"Allt är inte alltid som det ser ut, så var försiktiga och lita inte alltid på elden." säger rösten.

Vi springer ner och börjar, jag kastar några enkla försvars förtrollningar och Lisa börjar att hela de skadade. Miranda börjar att kasta eldformler, men till våran nackdel så undviker björnen våra, eller Mirandas, attacker och skickar attacker själv mot oss.

"Vi, måste på nått sätt få in en träff på den." pustar Miranda med svett rinnandes nerför hennes panna.

"Vi försöker tillsammans, om jag lockar till ens uppmärksamhet och du attackerar den." säger jag smart.

"Bra ide Aida!" skriker Miranda så jag tar en sten från marken och kastar den på björnen.

"Hallå?! Björnen, kom och ta mig om du kan!" skriker jag det högsta jag kan och björnen vänder sig om och fokuserar helt på mig.

Miranda börjar att kasta en förtrollning, men helt plötsligt faller hon ihop och då flytta björnen ens fokus till henne. Mitt hjärta slår snabbare när den lyfter upp sina enorma klor och tänker slita Miranda till stycken.

Helt plötsligt är det som om något tänds i mig. Det börjar som en liten flamma men till slut är det lika stort och starkt som en orkan.

"The fire that burns within, defeat the foe that dears to stand in front of me!" säger jag och hela skogen börjar börjar att brinna i en röd och guldig eld.

Elden kommer närmare och den förstör eller skadar inte något eller någon. När elden når björnen börjar björnen att skrika av smärta och efter någon sekund är den och elden borta. Allt som är kvar är ett svart svärd med en guldig stjärna i handtaget.

"Wow." kan jag höra en massa röster bakom mig säga.

Men sen kommer mörker och omringar mig och jag kan känna att jag slår till i marken.