I'm the monster - o.m

0.2

När jag senare på dagen kom hem från Ica då jag handlat mat så såg jag två män komma ut ur huset och kliva in i en bil med kommunens märke på. Snabbt skyndade jag mig in genom dörren och stängde den efter mig, samt bar in kassarna med mat och ställde de på bordet där mamma satt. Hon satt med händerna på bordet och blicken rakt fram utan att säga något alls.

"Mamma, vad har hänt? Varför var kommunen här?" Undrade jag försiktigt och slog mig ner mittemot henne vid bordet. Hon suckade lite och tog ett löst grepp om mina händer.

"Oscar, nu är det såhär att jag tyvärr inte har tillräcklig mycket pengar kvar att betala huset med sedan pappa valde att flytta ifrån oss. Så vi kommer behöva flytta tillbaka till lägenheten vi bodde i för ungefär två år sedan" Svarade hon lågt och kramade om min hand som stelnat till, likadant med resten av min kropp.

Vi skulle tillbaka till stället jag bott på så länge i mitt liv. När allting var bra. När jag fortfarande hade kvar min tre bästa vänner. När jag hade bandet och fansen. När jag hade bra vänner som inte drogade en så fort man var på en fest. När jag var lycklig.

"V-va, n-nej! Aldrig att jag åker tillbaka dit!" Utbrast jag och ställde mig hastigt upp. "Aldrig, kan vi inte bara flytta till en annan lägenhet någonstans. Typ flytta ifrån Stockholm istället" Fick jag fram panikartat.

Mamma skakade bara långsamt på huvudet och öppnade munnen för att svara. "Nej, jag har redan köpt lägenheten. Vi har bara två dagar kvar här, annars blir vi utkastade om vi inte flyttat."

Jag stod stumt och såg på henne. Hade vi verkligen så lite pengar? Jag visste att mamma fått det svårt med ekonomin sedan pappa valde att lämna oss och flytta till Frankrike med sin flickvän. Där startade han en resturang också. Jag saknade honom väldigt mycket, men vi hade inte pratat på jätte länge.

"Oscar, det är bara att gå och packa." Jag suckade tungt, men vände mig om för att gå upp på mitt rum. Jag ville inte göra det svårare för henne. Och skulle jag göra det, skulle det bara bli svårt för mig också. Jag menar, vi blir just nu vräkta av kommunen och måste flytta till en liten lägenhet på andra sidan stan.

*

När jag sedan vaknade av att mamma höll på att packa på nedervåningen, så insåg jag att det var sista hela dagen vi skulle bo kvar i huset jag bott i två år.

Sakna det riktigt skulle jag inte göra, då det var här jag bott de två år jag druckit mig full varje kväll och tagit mängder av droger. Jag hade egentligen inte mått bra här och ville mer än gärna flytta härifrån. Långt härifrån. Bara inte tillbaka dit vi skulle flytta nu.

Snabbt drog jag på mig ett par kläder ur den bruna halvfulla garderoben. Resten av alla kläder var nerpackade i väskan som låg på golvet. Där i låg även mina andra saker, min dator, mina böcker och alla andra saker som tagit plats i det nu tomma rummet. Endast min säng, min garderob och mitt skrivbord stod kvar i rummet. Allt annat var utburet eller nerpackat.

Flyttbilen som skulle hämta våra möbler skulle komma idag om någon timme bara. Så mamma var i full gång med att få ut alla möbler till hallen, så det inte skulle vara så svårt att bära ut de sedan. Även nu var hon igång med att få ut soffan ur vardagsrummet när jag kom ner för trappan.

"Behöver du hjälp eller?" Skrattade jag retsamt när hon för tredje gången misslyckades med att skjuta soffan. Mamma nickade svagt och gav mig ett tacksamt leende. Jag stegade fram till soffan, tog tag i ena armstödet och drog den utan problem ut i hallen. Mamma tackade mig snabbt innan hon gav sig på soffbordet som inte gick lika trögt.

Jag satte mig ner på golvet i köket och lutade huvudet mot väggen. Eftersom mamma flyttat på alla möbler så fanns det inget köksbord att sitta vid. Så det fick väl bli att sitta och äta en macka på golvet. Det var också det jag bestämde mig för att göra, samtidigt som jag bläddrade bland mina sociala medier.

Jag klickade mig in på en bild någon taggar mig i på Instagram. På bilden var det jag, Oscar, Omar och Felix som stod på en scen i USA och blickade ut över de hundratals fans som befann sig nedanför scenen. Alla fyra hade stora leenden placerade i ansiktet och tindrande ögon som log mot publiken.

Allt det här hade jag förlorat. Jag hade gjort så hela bandet lades ner. Jag hade gjort så de här tre killarna behövt avsluta sina drömmar och lägga de bakom sig. Jag hade förstört för de, för mig, för fansen. Jag var anledningen till att de inte fått nå upp till sin största dröm fullt ut. Det var mitt fel. Inte någon annans, inte fansens, inte Oscars, inte Omars, inte Felix. Det var mitt fel. Och det var jag som var monstret.

**********
Men omg, jag skulle ju hålla mig till planen.

"Publicera inget mer innan du skrivit klart London baby"

Rösta gärna iaf