I'm the monster - o.m

0.3

För sista gången i mitt liv gick jag och lade mig i sängen som var det ända som stod kvar i mitt rum. Lampan var släckt och det ända ljuset som syntes var skärmen på min mobil. Klockan var runt elva och jag borde egentligen sova. Vi skulle upp halv sex då vi behövde vara ute ur huset senast klockan nio. Så vi hade planerat att åka runt åtta.

Mobilskärmen visade startsidan på Instagram. Jag bestämde mig snart för att klicka mig in på Twitter där jag kollade lite notiser jag fått, och bläddrade igenom mitt flöde. Favorit markerade och retweetade några.

Men en tweet fångade mitt intresse och jag klickade mig in på den för att läsa den. Även en bild fanns med såg jag. Bilden var samma som den jag sett tidigare idag. Jag lade sedan blicken på texten som var skriven.

@ Emilyandersson
Nästan två år sedan bandet jag älskar splittrats. Hoppas ni är lyckliga nu iallafall. Still miss and love you❤️ #2yearsago

Jag kunde inte låta bli att känna lite skuldkänslor över det. För det var inte den enda tweeten med den hashtagen eller budskapet. Nej, den hashtagen trendade på Twitter och under massa bilder på Instagram var den hashtagen med. Många hade skrivit fina texter om att de fortfarande älskade oss och vissa hade bara skrivit att de saknade oss. Men allting betydde lika mycket.

Men fansen visste bara hälften av hela historien om varför vi splittrades. De trodde att vi helt enkelt bara tappat lusten för att vara ett band. Men så var det absolut inte. För jag tror ingen av oss tappade lusten helt. Jag tror bara vi slutade kämpa för att hålla ihop oss. Vi gick skilda vägar. Och det var jag som startade allt.

Jag hade knappt någon kontakt med resten av killarna längre och hade inte någon jätte stor vilja till det heller. Det skulle faktiskt bli rätt svårt av olika anledningar. Jag kanske inte hade kontakt med de längre, men jag visste vad de hade för drömmar och vad de gjorde, även vart de befann sig.

Omar hade blivit soloartist och höll på att sälja ut sitt första album som det var reklam om överallt. Han hade lämnat Stockholm bakom sig och bodde i Göteborg nu. Men nästan hela tiden var han i New York där han spelade in det mesta av sin musik. Rätt stolt var jag faktiskt över honom då han kommit rätt långt med sin fantastiska röst.

Felix startade en karriär som modell i England och bodde nu där. Han hade jag sett i massa tidningar för herrkläder. Ett litet leende bildades på mina läppar när jag tänkte på vad han sagt för några år sedan. Han hade pekat på en tidning och sagt att han någon dag skulle vilja vara med i en sådan där modetidning och posera med massa tjejer runt sig. Och det var precis det han fick göra nu, varje dag.

Oscar var nog den enda förutom mig, som fortsatte leva ett rätt normalt liv och flyttade inte iväg till USA eller England. Han bodde kvar där han alltid gjort, i en liten lägenhet i Stockholm. Han var också den ända jag pratat lite med sedan bandet lades ned. Han hade sagt att han trivdes jättebra i sin lägenhet med sina två hundar och flickvän han skaffat sig.

Jag kunde inte låta bli att se ner på mig själv när jag tänkte på de. Jag hade ingen fantastisk röst som hördes överallt på radion och fick spelas in i New York.

Jag hade inget dröm utseende som gjorde att jag fick dra på mig märkeskläder och stå och posera med massa snygga tjejer runt om mig.

Jag hade inte hittat kärleken och flyttat ihop med henne i en lägenhet tillsammans med några husdjur.

De hade lyckats med sitt liv. De hade klarat sig utan bandet. Samtidigt som mitt liv gick neråt. Jag började istället för att sträva efter mina drömmar, dricka, festa och ta droger.

Mitt liv var långt ifrån bra. Och det visste jag hela tiden. Jag ville bara inte erkänna det förens nu. Det var nu jag erkände vilket misstag jag gjort. Hur mycket jag förstört. Hur mycket jag förlorat.

**********
Min plan om att vänta med att publicera denna går åt helvete.

Hoppas ni gillar kapitlet iaf.