Vänner för alltid (One Direction, Svenska)

Kapitel 1 - Vänner, flygplan & mat

När mina klackar slår i det hårda golvet klickar det. Ljudet är högt, men vi är vana. Jag och mina två bästa vänner, Whaet och Cornelia. Här var vi, tre unga tjejer på flygplatsen. På väg mot den destination vi velat åka till så länge. London.

När ljudet från mina klackar abrupt upphör stannar även mina vänner förvirrat upp. De vänder sig mot mig frågande, Whaet på väg att fråga vad som är fel men jag hinner säga mina tankar högt innan hon får chansen.

"Vem ska sitta själv på planet?" Frågar jag lite nervöst. Vi tittar på varandra tyst några sekunder. Det här var någonting vi inte tänkt på, för upptagna av att vara exalterade över att vi faktiskt haft råd med resan överhuvudtaget och att vi faktiskt var på flygplatsen, det var ingen dröm vi snart skulle vakna upp från.

"Jag antar att det blir jag som måste göra det?" Säger jag tillslut tvekande och höjer på ögonbrynen då ingen svarar. Det skulle inte vara kul att sitta själv, men jag kunde tänka mig att offra mig för deras skull om de inte ville.

"Tack. Jag hatar verkligen att sitta bredvid folk jag inte känner" Säger Cornelia direkt och låtsas pusta ut. Hon ler mot mig ett strålande leende. Jag skrattar.

"Du? Cornie du är bara rädd att väcka någon med dina snarkningar när du råkar somna" Instämmer Whaet med ett skratt även hon. Cornelia putar skämtsamt med underläppen och slår till henne lätt på armen som svar.

"Om ni varit lite mer uppmärksamma hade ni just märkt att vi får gå ombord på vårt plan nu" grinar jag mot dem och griper tag i deras armar för att dra med dem mot vår gate.

Vi kommer snabbt ombord på planet och tar våra platser. Cornelia vid ett fönster, Whaet bredvid henne och jag bakom Whaet. Mina händer skakar och jag kan inte sluta le. Vi ska till England! Till London!

Mina tankar avbryts när någon knackar mig lätt på armen och när jag tittar dit ser jag en svarthårig man, i ungefär samma ålder som mig. Han bär en svart skinnjacka och ett par slitna jeans och någonting med hans vackra, skarpa ansiktsdrag skrämmer mig lite.

"Sorry, I have the seat next to you" säger han på engelska med en vänlig ton. Han pekar på platsen bredvid mig, den vid fönstret. Jag gör bara ett förstående läte till svar då jag inte varit redo på att behöva prata engelska redan. Smidigt flyttar jag mig så han kan gå förbi och ta sin plats. Medan killen bredvid mig är upptagen med att spänna fast sitt säkerhetsbälte ser jag hur Cornelia diskret vänder sig om och vickar med ögonbrynen mot mig mellan sätena. Jag slår till henne på huvudet lite lätt generat som svar. Whaets skratt hörs och även hon tittar bak på mig. Jag skakar hopplöst på huvudet.

"I'm Zayn" Säger tillslut killen bredvid mig och ler försiktigt. Kanske är han inte den skrämmande personen jag först fått intrycket av att han var Jag möter hans blick några sekunder och noterar att hans ögon är lika vackra som resten av honom.

"Nice to meet you. I'm Isabella" Svarar jag och ler tillbaka. Cornelia fortsätter reta mig tyst från sätet framför så jag lägger snabbt till ett "Cornie, om inte du ger dig så kommer du ångra dig" riktat mot henne.

"So, are you traveling with them?" Frågar Zayn och syftar på Cornelia och Whaet.

"Yes I am. How about you? Are you travelling alone?" Säger jag och sänker ljudet på min mobil så jag kan höra honom bättre över musiken från Spotify i mina hörlurar. Zayn öppnar munnen men blir avbruten av en kvinnlig röst i högtalaren.

"Var vänlig spänn fast era säkerhetsbälten. Vi lyfter strax... "Säger rösten och fortsätter instruera oss. Efter en minut eller två slutar hon äntligen prata.