Vänner för alltid (One Direction, Svenska)

Kapitel 12 - Helt jävla öde

Whaet

Jag skyndar mig att duscha, och hör hur Isabella lämnar rummet, innan jag kliver ut och drar på mig en svart stickad tröja och ett par mörka jeans. Mörka kläder för ett mörkt humör. Sedan sätter jag upp håret i en svans och skippar att sminka mig.

"Cornelia jag tar en promenad" säger jag och min mun känns sådär äckligt torr som den gör ibland när man gråtit, så först går jag in i köket och tar ett glas vatten.

Jag hade inte vågat titta på mobilen då jag var rädd att Harry försökt ringa eller meddela mig på något sett. Det skulle bara göra ont. Han ljög inför tv, och försökte inte ens ge mig en bra förklaring. Visst det kanske bara för medias skull, för att skydda mig men han kunde ju sagt det! Men mer var jag rädd för att han gett upp. För att han inte ens försökt smsa mig. För att han bara helt enkelt inte brydde sig om mig. Att jag bara var en tjej i mängden. Jag bet mig hårt i tungan och gick förbi Cornelia. Jag såg hur hennes mun rörde sig, men jag hörde inga ljud. För att vara säker på att de skulle kunna meddela mig så tryckte jag ändå ned mobilen i fickan och sänkte blicken samtidigt som jag steg ut i korridoren. Precis som jag gjort tidigare på morgonen då jag varit helt ovetande om att jag skulle få mitt hjärta överkört av en bulldozer bara en liten stund senare.

Jag bestämmer mig för att bara vandra runt lite så jag bestämmer mig för ett håll och börjar gå. Tankspritt halar jag upp mobilen och stoppar i hörlurarna. När jag ser notifikationerna på min mobil kommer jag på varför jag inte kollat på min mobil tidigare.

12 nya meddelanden, 7 missade samtal.

Och alla från Harry.

Jag tittar upp från mobilen och börjar trycka mig genom folkmassan för att ta mig någonstans där jag kan läsa meddelandena ifred. Att få vara i fred skulle vara ett problem i London. Mina tankar är så uppslukade av vad som kan stå i meddelandena så jag märker inte att jag kommit in på en ett tommare nästan övergivet område. Alla husen ser precis likadana ut, och ser övergivna ut. Efter att jag gjort klar för mig att ingen är i närheten tar jag upp mobilen igen och öppnar chatten med Harry.

"Whaet I didn't mean it like that"
"Please, Whaet"
"I didn't know they would ask that"
"I panicked! I'm so sorry, please just answer!"

Och fler sådana sms som får det att vända sig i magen på mig. Mina steg slår mot gatan, och mina skakiga andetag verkar eka mellan byggnadernas väggar. Det sista smset får mig att stanna upp. Meddelandet kastade sig rakt in i mitt hjärta. Jag blir helt torr i munnen, och mina ögon svider av att jag håller dem öppna för länge.

"Whaet, I'm genuinely sorry. I know it's too early to tell, but I really like you and I think I could love you. I messed up. I know I did. I don't want to annoy you, I want to give you space if that's what you need but I'm not ready to give up on you yet. If there's even the smallest chance of you being able to forgive me in the future... It doesn't even have to be now, not even soon. Please call me so we can talk."

Det börjar bli riktigt kallt ute nu, så med frusna fingrar greppar jag tag runt mobilen och öppnar knappsatsen för att trycka in Harrys nummer.

Mina i vanliga fall bra reflexer är för dåliga just i samanhanget, och gatan är för hård.

Skärmen slår marken med ett kras som får mig att rycka till.

"Nej, nej, nej!" viskar jag och faller ned på knä. Mina fingrar vänder på mobilen, och ett andetag fastnar i halsen då jag upptäcker att skärmen är helt sprucken. Ett väsande ljud smiter ut mellan mina läppar och jag klickar på knapparna på sidorna av min mobil, men ingenting händer. Skärmen förblir svart.

"Snälla, rara, söta du! Snälla fungera!" utbrister jag, fast jag egentligen vet att det är kört. Min kära svarta samsung är död, och kommer antagligen förbli det för evigt. Jag stoppar ned min trasiga mobil i fickan igen och försöker hålla mig lugn.

Med gråten i halsen vänder jag mig om för att börja gå tillbaka, men upptäcker snabbt att jag inte kommer någon vart. Jag vandrar i blindo, utan att veta var jag är. Jag är vilse. Kylan greppar tag runt mig och får mig att rysa. Varför hade jag inte tagit på mig en jacka? Huden på mina armar knottrar sig, och jag är säker på att den är blåfläckig därunder tröjärmen.

Det känns lönlöst att fortsätta försöka, så jag går helt enkelt fram till ett hus och sätter mig så jag lutar ryggen mot väggen.

Gröna vackra ögon som i sig alltid verkade le. Mörka söta lockar som fick honom att se sådär barnslig ut. Det flörtiga leendet, som egentligen bara gjorde honom söt med sina smilgropar. Hans läppar mot mina. Jag släpper inte fram tårarna igen. Nej, jag ska kämpa emot. Och jag ska vinna den här gången. Jag är stark. Jag klarar det här.