Vänner för alltid (One Direction, Svenska)

Kapitel 18 - Tsundere Cornelia

Hello I am back -E

Cornelia

Jag suckar och gömmer ansiktet i kudden. En dejt? En dejt? Åh jösses, hur dejtar man ens?

Såklart, jag har ju läst massor av romantiska böcker, men jag har aldrig varit på en dejt själv. Dejter är mer Whaets grej. Jag hör hur Bel skrattar åt mig, så jag sätter mig sakta upp.

"Behöver du hjälp med att välja kläder?" Frågar hon glatt. Hon ler brett, och ser väldigt nöjd ut. Jag grimaserar och rycker på axlarna.

"Jag tänkte bara ha min jeansbyxdress och en vit t-shirt" svarar jag och blåser bort några slingor hår från mitt ansikte. Det funkar inte så bra, för direkt så faller slingorna ned igen framför mina ögon.

"Sluta bete dig som en tsundere anime karaktär. I know you want this. Annars hade du inte sagt ja till en dejt." skrattar Bel åt mig och kastar en tröja på mig. Jag skrattar tillbaka och himlar på ögonen.

"Jag är inte tsundere, dummkopf" fnissar jag.

"Jo det är du visst, erkänn!" hon kastar ett till klädesplagg på mig.

"Aldrig!" Ropar jag och slungar iväg en kudde mot hennes huvud. Fullträff. Jag gör en segergest och ställer mig skrattandes upp. "Jag är hungrig, och måste göra mig klar nu."

"Lunch och ankmatning. Låter som om han känner dig." ropar hon halvhögt efter mig när jag går in i badrummet.

Jag stryker håret bakom mina öron och lämnar badrummet. Bel lägger in bokmärket i sin bok och stänger den med en smäll.

"You look cute" säger hon och rullar gäspandes över på rygg. "Jag tror inte jag kommer lämna hotellrummet idag för vi alla vet att jag kommer gå vilse och dö om jag är själv"

Jag skrattar åt henne och håller med. "Ja det kommer du. Du har världens sämsta lokalsinne. Och tack. Kan jag låna din mascara? Jag hittar inte min."

"Såklart du får, den ligger i min necessär." svarar hon och gnuggar sina ögon innan hon tar fram en påse godis som hon haft gömd under kudden.

"Jag vet, jag har redan använt den." säger jag och tar ett av mina Baby Lips från mitt nattduksbord och lägger det i fickan. Jag knuffar henne åt sidan lite och sätter mig på hennes säng bredvid henne, och tar en godis från påsen.

"Tackar" säger jag och stoppar chokladbiten i munnen. "Jag ska möta Niall en bit bort, så jag måste nog åka snart. Han ville inte komma till hotellet nu för det kunde locka hit fans."

"Vad bra. Jag är inte så sugen på att få mitt Harry Potter bokmaraton avbrutet av massa skrikande, arga småflickor. Det skulle verkligen vara jobbigt." svarar hon och tar upp boken igen för att fortsätta läsa. Jag hummar till svar och kastar en blick på klockan på min mobil.

"Gosh, det här kommer vara väldigt awkward. Jag åker nu."

"Japp, ha så kul"

"Det ska jag. När jag kommer tillbaka så lova att du har ringt Louis? Jag går på en dejt med Niall, vilket betyder att du måste lyssna på mina tips."

"Mm okej" svarar hon frånvarande. Jag märker hur inne hon är i boken, och inser att hon förmodligen inte ens hört vad jag sagt. Jag skrattar åt henne och lämnar nervöst hotellrummet.

"Don't you think duck feet are funny? Imagine if we had webbed feet. That would be very weird and kind of scary. At least ducks looks cute in theirs. Maybe it would be okay if human webbed feet were orange, but that would be weird too. But not if everyone had it and it was the only way humans had ever looked. Then people would probably be fine with it" Pratar jag på. Det hade blivit en kort pinsam tystnad efter vi beställt vår mat, som jag tydligen bestämt mig för att fylla med prat om ankfötter... "Hablas demasiado, idiota." viskar jag åt mig själv och gnuggar en av mina röda kinder med ena handen. Niall skrattar.

"You should write a book about it. Someone from our world going to another universe where everyone have webbed feet." säger han och ler glatt. Han verkar inte alls tycka att det är lika pinsamt som jag. Jag skrattar nervöst och sjunker ned lite i min stol.

"Yeah, maybe I should. When I do I'll send you a free, signed copy." Svarar jag och försöker låta lugn.

"I'm counting on it." svarar han och då bestämmer sig maten för att äntligen komma. Servitrisen sätter ned en tallrik med fish and chips framför Niall, och kyckling och pommes framför mig och ger oss båda ett glatt leende innan hon försvinner igen.

"I'm really glad you said yes. We don't have to do anything you don't like. We don't even have to hug. I'm just glad I get to hang out with you, and that I can make it up for stealing your food the first time we met."

"Thank you, but technically we've already had our first kiss, haven't we?" ler jag och känner hur jag slappnar av lite, fastän tankarna på det generande minnet. Jag stopppar in ett pommes i munnen. Niall skrattar generat.

"I guess we have."

i�k��p�'