Vänner för alltid (One Direction, Svenska)

Kapitel 11 - Starbucks

Jag vänder mig om och blinkar några gånger för att vänja mig vid ljuset. Cornelia sitter och tittar på sin mobil, och Whaet syns inte till men jag hör ett svagt ljud från badrummet så jag antar att hon förmodligen är och tar en dusch.

"Akta så att hon inte dränker sig" muttrar jag men ångrar mig ganska fort och hoppas att Cornelia inte hört, men det gjorde hon. Hon tittar upp och ger mig en mörk blick. Jag rycker på axlarna sakta och går in i köket. Det vibrerar i fickan, så jag tar fram mobilen och ser att jag har ett oläst meddelande. Med andan i halsen klickar jag upp det och läser.

Från: Zayn
I'm sorry, can we talk?

Jag sätter mig ned på en stol vid bordet. Att prata med Zayn ensam kunde väl inte skada? Förutom att jag verkligen inte vill prata med någon av dem. Jag skulle kanske bryta ihop. Att dölja mina känslor var inget jag var bra på. På andra sidan, han skulle kanske kunna förklara vad som händer...

Till: Zayn
Sure... Where? Just you. I don't want to talk to anyone else.

Jag sitter kvar en stund och tittar runt på mobilen. Förhoppningsvis vet inte Cornelia om att hon har fått massor av hat på twitter. Hur fansen vetat vem Cornelia är... Det är ett mysterium. Jag har dock hört att extrema fans kan ta reda på ganska mycket, och vet mycket som de inte borde veta.

Från: Zayn
Starbucks maybe? There's one close to your hotel

Till: Zayn
Okay, see you there soon.

Vi skriver inget mer efter det, utan jag går ut till hallen och tar på min jacka och ett par converse.

"Vart ska du?" undrar Cornie och tittar upp. Jag rycker på axlarna, samtidigt som jag tar ned min väska och extrakollar så min plånbok ligger där.

"Hm, bara en promenad. Jag måste få lite frisk luft och tänka lite för mig själv." mumlar jag. Det gjorde ont att ljuga för mina bästisar, men jag kände mig lite skyldig över allt som hänt av någon anledning. Det var jag som sa ja till att följa med på intervjun. Det var jag. Men, tänker jag sedan. Det var inte jag som krossade Whaets hjärta. Det var inte jag som förklarade min kärlek till Cornie i direktsändning. Jag biter mig i läppen och går ut, sedan tar jag den relativt tomma hissen ned. Jag är glad att den är tom, för jag behöver verkligen lite ensamtid innan jag pratar ansikte mot ansikte med Zayn. På gatan tränger jag mig fram med sänkt ansikte, medan jag försöker komma ihåg vägen till Starbucks. Efter en stund kommer jag äntligen fram. Zayn sitter redan där inne så jag går fram och sätter mig mittemot honom. Han tar ett djupt andetag och möter min blick.

"There's a reason why they are acting like this." säger han. Jag lägger ned väskan bredvid mig.

"Yes? And that's?" säger jag och snörper på läpparna.

"It's... complicated and... I don't know." suckar han och lutar sig bakåt. Han har ett par solglasögon på sig och luvan uppdragen.

"Fine. So what are we going to do? Act like it doesn't matter? Whaet is a freaking emotional wreck!" säger jag. Jag börjar känna mig irriterad. "I'm sorry. I'm not angry at you. We're just... Well... " lägger jag tyst till.

"We tried to stop Harry from going to your hotel, but he didn't listen. He has been locked in his room since he came back." säger Zayn. "Please trust me, we're all sorry" ber han. Jag möter hans bruna ögon och tittar ned i bordet på mina knutna händer.

"I trust you" mumlar jag. Jag antar att jag aldrig kommer få veta varför Harry krossade Whaets hjärta, sedan stampade på det. Utan vidare förklaring tar jag upp min väska och börjar gå mot dörren.

Zayn joggar ikapp mig. "At least let me give you a ride back to the hotel"

"You don't have to. I'll just walk. I really need some time by myself."

Zayn suckar men han tar min hand och trycker den snabbt innan han vänder sig och går tillbaka till sin bil. Mina fötter styr mig åt helt fel håll, till en park vi kört förbi några dagar innan då vi for till nöjesparken.

Tyst sätter jag mig ned på en bänk. Allt är en enda röra. Överdriver jag allt? Jag släpper äntligen fram en tår, och för att vara ärligt känns det bra.