That Boy (Svenska)

Kapitel 2

Jag var på väg mot skolan. Det var höst och vinden blåste mig rakt i ansiktet. Jag blundade och njöt. Hösten är min favorit årstid på hela året. Då blir alla löv så fina och det är alltid så härligt att gå ut. Mest för att det regnar, regn är härligt. Att leva är motsatsen. Att ha en så sträng släkt gör mig galen! GALEN! Jag kan nästan inte tänka mig var min mamma skulle sagt om hon såg att jag tog min skinnjacka. Hon skulle sagt: "Såphia! Det är höst! Då tar man en mer odentlig jacka!"

Jag kände att det var skönt att hon inte visste vad jag höll på med. Alltså, jag gör ju inget fel, bryter inte mot lagar. Bara mot min mammas vilja. Hemma måste jag vara snäll, underbar, rar, gullig och lydig. Men inte direkt utanför. Jag är ju inte kriminell, men jag är inte heller pluggisen. Jag är mer den rika och snygga bruden som alla hänger efter. Detsamma är så med min syster. Vi kallas: "Carter Godingarna" av alla om någon ser oss gå tillsammans. Om jag får erkänna själv så är jag rätt så fin, med mitt blonda hår, klar blåa ögon, smal kropp och ja, jag är väl helt perfekt.

"Ursäkta!" utbrast en kille och jag märkte att jag gått in i någon. Han log lite mot mig när jag tittade upp.

Han var mer än en decimeter längre än mig, han var mörkhårig, lite lockigt och hade gröna underbara ögon. Jag log och rodnade.

"Ursäkta mig" sa jag långsamt och släppte inte blicken från honom. Jag kände hur jag blev helt varm inombords.

Han log fortfarande. Sedan böjde han sig ner, tog upp min väska som jag råkat tappa då jag gick in i honom, utan att märka det. Han rätade på sig och räckte fram väskan.

"T..Ta....Tack" stammade jag och log mot honom.

"Ingen fara" svarade han bara och gick iväg med ett leende på läpparna.

Vem var det? Har jag kommit till himlen? Han var ju så himla snygg! Ta och skärp dig Såphia! Jag ska inte bli kär i någon, inte än. Men varför kan jag inte släppa hans underbara leende och lockiga hår som jag helst gärna skulle vilja pilla med fingrarna i? Jag bara stod där och andades. Tittade på honom tills han försvann bland alla andra elever. Nu var jag på skolan. Shit! JAG ÄR FÖRSENAD! Jag började rusa in mellan elever.

"Hej Såphia, vad snygg du är idag då!", "Såph har du tid sen?", "Kan du fråga Gemma när hon slutar?". 

Allt hon hörde var människor som ville prata med henne. Eller Gemma såklart. Gemma är den underbara ängeln. Vem vet? Hon kanske är en ängel? OMG! Jag har en syster som är en ängel! Skärp dig, då skulle jag vetat det för länge sen! Jag kom in i klassrummet och hör en busvissling.

"Ursäkta för att jag är sen" mumlade jag till Mr.McFlynn.

Han bara nickade och gjorde en gest med handen för att jag skulle sätta mig ner. Jag tittade ut över klassen. Längst bak såg jag mina två bästa kompisar Caralyn och Sansa som satt och vinkade till mig att komma. De båda log stort och nöjt när jag gick mot dom och satte mig mitt emellan dom.

~~~~TACK SÅ JÄTTE MYCKET FÖR ATT NI LÄSER DENNA BOK! ÄLSKAR ER FÖR DET! KOMMENTERA VAD NI TYCKER!~~~~